Dags för inga mer #metoo

Cecilia Lönn Elgstrand; (V) Foto: Sofie Isaksson.

Cecilia Lönn Elgstrand (V) talade på #metoo-manifestationen i Örebro 22 oktober. Här är hennes tal.

Först tack. För alla berättelser. Tack till er alla, ni som skrivit på nätet om övergrepp, om gränslöshet med kvinnor och flickors kroppar och för att NI fått världen att lyssna.

Personligen var jag inte förvånad över hur många berättelserna var, över att nästan alla kvinnor i mitt flöde skrev Metoo och att många berättade om olika händelser. Jag var inte förvånad, jag visste ju hur världen ser ut, men märkligt nog hade vi aldrig pratat om det innan.

Däremot är jag positivt förvånad över gensvaret. Jag som gjort liknande aktioner förut. Över hur media lyssnade och över hur många män och kvinnor som för första gången kände att det här får inte fortgå.

Jag var med och genomförde en liknande kampanj för ungefär elva år sedan. Jag var nyinflyttad i Örebro, jag var ung kvinna och fick lära mig att såna som jag skulle vara rädda för att gå ut på kvällen. Om jag gick ut fick jag skylla mig själv för vad som kunde hända. För man kunde bli våldtagen. En överfallsvåldtäktsman gick lös. Han togs dock senare och dömd

es för några av överfallen.

Men min vän Anna och jag ställde oss i Vasatunneln en sen kväll, trots polisens råd, för att berätta om var det verkliga hotet var. För kvinnor är det ju nämligen vanligare att bli utsatt av någon som hon känner. För sexuella trackasserier – och ännu värre – för våldtäkt. Vi tog berättelser från våra vänner och satte upp dem på väggarna i Vasatunneln och pratade med alla som gick förbi. Det var dåtidens Metoo

Vi gav dock inget större eko varken i Hollywood eller i rikstäckande medier. Inte heller kampanjen ”prata om det” som kom några år senare och handlade om de där gränsfallen där något sexuellt skett som inte kändes helt okej.

Sen kom Fatta-rörelsen som startade för några år sedan och började driva frågan om samtyckte på riktigt.

Och ”metoo” som startade för tio år sedan men som nu äntligen fått gehör.

Och NU, nu lyssnar världen. Och det är tack vare er.

Jag hade inte tänkt berätta om någon egen erfarenhet för er. Era egna berättelser är nog, ni som är här vet redan vad det handlar om. Jag kom nit för att lyssna, för att ha med era berättelser i min kamp.

På grund av de strukturella orättvisorna och på grund av mäns makt över kvinnor blev jag politiskt medveten redan före tonåren. Nu sitter jag i kommunfullmäktige för Vänsterpartiet och är skolpolitiker. Och ja tackar ER, för att NU kanske fler vill lyssna på de förslag jag och mina kamrater lagt fram i flera år.

Förutom att fler män kanske ändrar sitt beteende, fler kvinnor vågar säga ifrån tidigare, fler säger ifrån när vi bevittnar sånt som inte är okej, så tror jag också att detta kan leda till något större i samhället.

För vi ändrar inget bara genom att vissa individer ändrar sig. Vi måste ändra i den struktur som bildar vårt samhälle.

Vi behöver en samtyckeslag. Där allt utan ett ja – är ett nej.

 

Vi behöver hjälpa pedagoger – ge dem kunskap om hur de kan lära våra barn redan i förskolan att respektera varandras kroppar – att både flickor och pojkar har en kroppslig integritet och att vi ska förhålla oss med varsamhet kring varandra. Att kärlek aldrig kan visas med hjälp av tvång eller våld.

Ja, vi ska lägga ner porrindustrin som någon annan sade här men tills dess behöver skolorna bättre sex- och samlevnadsundervisning som relaterar till ett porr-skadat internet där både pojkar och flickor först lär sig om sex på ett osunt sätt.

Och vi behöver prata om dåliga könsnormer, där normen att vara man hellre handlar om att ta till våld och maktspel än ord om känslor och som leder till att kvinnor får utstå både fysiskt och psykiskt våld av män som de älskar.

För vet ni? Sexuella trackasserier på jobbet, tonårskillar som klämmer tjejer på brösten, dick-picks i telefonen eller ännu värre: våldtäkt och mord.

Den tiden får vara förbi nu. Jag har fått så nog nu.

 

Nu tar vi med denna vecka av berättelser som visar att vi är många som delar samma erfarenheter. Vi bortser från det som allt nu börjat handla om, kända individer, kända mediemän och deras agerande. Det är inget problem bara hos kända svenska medie-män eller hos amerikanska filmproducenter som vi talar om. Det här är inget individproblem, det vet nog alla vi som är här i dag. Det är ett stukturproblem. 

Jag vill också gå bortom diskussionerna om huruvida det är bra att män att rannsaka sig själva och berätta på nätet som en ursäkt och signal till andra – eller om det är dåligt.

Jag vill att vi istället pratar mer om vad vi både kvinnor och män nu kan förvänta oss av myndigheter, beslutsfattare och politiker, som mig själv, och de med mer makt än jag har.

Jag tänker fortsätta den här kampen, jag kommer att föra den politiskt i varje sammanhang som jag kan. Jag kommer att prata om detta så ofta jag får möjlighet, hur obekvämt det än blir.

Nu tänker jag sluta prata för att istället lyssna. På era berättelser – för det är dem som ska flytta berg- det är nu vi ska förändra samhället på riktigt.

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *