Vänsterpartiet Örebro

Människohandeln för sexuella ändamål

Lagen om förbud mot köp av sexuella tjänster trädde i kraft i Sverige den 1 januari 1999. Fem år senare råder det delade meningar om huruvida lagen resulterat i en minskning av prostitutionen i Sverige, eller om den tvärtom har resulterat i att prostitutionen ökat. Man kan emellertid konstatera att den synliga gatuprostitutionen har minskat markant. Parallellt med denna förändring har prostitutionen via Internet ökat. Dessa båda faktorer har resulterat i att prostitutionen gått från att vara relativt synlig till att vara till stora delar dold och svår för polis och myndigheter att ha uppsikt över. Detta gäller både kvinnlig och manlig prostitution.

I samband med murens fall och Europas omstrukturering i början av 1990-talet började ännu en form av prostitution ta form; människohandeln för sexuella ändamål, så kallad trafficing. Under det senaste decenniet har problemet växt till en världsindustri som är mycket svår att kontrollera. Vi vet att offer för trafficing hamnar även här i Sverige. Vi känner alla till den verklighetsbaserade filmen Lilja 4-ever. Men idag saknas det en organisation som äger medel att jobba effektivt för att motverka trafficing på de flesta platser i Sverige. Som undantag kan nämnas polismyndigheten i Västra Götalands län som inrättat en särskild trafficing-grupp vars enda uppgift är att arbeta aktivt för att motverka trafficing. Deras lokala arbete i främst Göteborg har gett mycket goda resultat. Utifrån detta exempel kan man konstatera att lokalt arbete mot prostitution och trafficing kan vara mycket fruktbart.

En förutsättning för ett målinriktat arbete mot prostitution och trafficing är att en kartläggning av problemet genomförs på lokalt plan innan arbetet påbörjas. Vi tror att detta bäst genomförs inom varje enskild kommun.

Vi vill därför att Örebro kommun tar initiativ till en kartläggning av prostitutionen i kommunen, med särskild inriktning mot könshandel genom trafficing och via Internet. Arbetet bör ske i samarbete med polismyndigheten.

Vänsterpartiet i Örebro

Murad Artin / Elisabeth Jörgensen

Vänsterpartiet ej kommunistiskt

Jihad Menhem  i en debattartikel, Nerikes Allehanda

JMenhem_5I brist på sakargument och kunskaper om vårt parti nyttjar några borgerliga skribenter i Nerikes Allehanda skåpmat ur historiens skräpkammare. Uppenbarligen har dessa skribenter inte gjort sig mödan att läsa partiprogrammet och förstå vilken ideologi som Vänsterpartiet har.

Det enkla svaret på denna fråga är att vänsterpartiet är ett socialistiskt parti. Den som läst vårt partiprogram vet att vi också betecknar oss som ett feministiskt, grönt och internationalistiskt parti.

Vänsterpartiet är inte kommunistiskt; varken vad gäller politiskt ideologi eller program, organisation eller arbetsmetoder. Vårt ideologiska fundament är socialistiskt. Dess början och slut är demokrati och befrielse – och inget annat!

Vi är ett brett parti. Det finns socialister, feminister i Vänsterpartiet och det finns också kommunister. Jag är en av dem. Man kan ha de åsikterna jag har och kalla sig socialist eller vänster eller tycka likadant och kalla sig kommunist.

I det förstnämnda fallet kommer man lindrigare undan och behöver inte ständigt dra historielektioner. Det innebär inte att jag förnekar de brott som begåtts i kommunismens namn av stalinistiska regimer.

Jag tycker inte man kan kalla de stater som under årtionden behärskades av Stalin för kommunistiska. Enligt gängse marxistisk terminologi innebär kommunism steget efter socialism; ett klasslöst samhälle med egendomsgemenskap.

I öst hade en partinomenklatura intagit den tidigare statens och kapitalisternas plats. Samma förtryck, eller betydligt värre, fortsatte i delvis nya former. En slags statskapitalism med andra symboler och estetiskt utanverk utvecklades. Man kan därför av dessa och andra skäl inte kalla dessa diktaturer kommunistiska.

En sak är att ogilla vår socialistiska ideologi och ståndpunkter. Det är inte något nytt för oss eftersom vi tar ställning för arbetarklassens intressen och bekämpar samhällets splittring i härskande överklasser och förtryckta underklasser.

En annan sak att förfalska den svenska politiska historien och förknippa vänsterpartisterna med diktaturer och stalinism. Då tycker jag att debatten är märklig, osaklig och kränkande.

Under hela sin existens har vänsterpartiet varit en stridbar del av den svenska arbetarrörelsen. Partimedlemmarna har ofta stått i första ledet i klasskampen ute på arbetsplatserna och i de parlamentariska församlingarna. De har slagits för anständiga löner och bättre arbetsvillkor, för social trygghet, pensioner och för fri sjukvård och rätt till utbildning.

Många av de sociala reformer som genomförts i vårt land föreslogs först av kommunisterna. Vi som kallar oss för kommunister i Vänsterpartiet vill ha mer demokrati, inte mindre. De som betvivlar vår anslutning till demokratins principer utgör troligtvis en försvinnande liten skara.

Förutom de demokratiska fri- och rättigheter, inklusive politisk rösträtt, som arbetarrörelsen tillkämpat sig i strid mot högern, vill vi utvidga demokratin att också gälla ekonomin. Vår syn på ekonomisk demokrati är mer kontroversiell för dom som inte omfattar arbetarrörelsens ideal.

Vi arbetar för att avskaffa kapitalism och fåtalsvälde. Vi vill bryta kapitalets makt. Vi arbetar för ett rättvist, solidariskt och jämlikt samhälle och inte tvärtom. Och, sist men inte minst.

Under andra världskriget fanns miljoner krigsveteraner som kallade sig kommunister. De fick betala ett högt pris i frontlinjen mot nazismen när tyska borgerliga partierna hjälpte Hitler till makten.

Det finns idag miljoner människor i de befrielserörelser i tredje världen som kallar sig kommunister. De kämpar för sina rättigheter och mot diktaturer som stöds av borgerliga partierna och den rika världens imperialism. Ska också deras historien förfalskas och förknippas med Stalin och Hitlers brott mot mänskligheten?

Jihad Menhem, Vänsterpartiet Örebro, landstingspolitiker Örebro län

Revolutionär process hellre än revolution

Det är inte lite Henry Pettersson vill lägga mig till last. Enligt honom är jag skyldig till Moskvaprocesserna och till att jag varit med och avrättat Zinoviev, överlämnat svenska emigranter till Sovjetunionen för nackskott, ombesörjt utbildningen i Bad Doberan i DDR, haft samröre med Set Persson, legat bakom uppkomsten av Rfondazione Communista i Italien och till att Le Pen tagit över det franska kommunistpartiets väljare.
Inte visste jag att jag hade ett sådant inflytande på politiken – såväl på den nationella och internationella politiken – som på den historiska utvecklingen. Därtill långt innan min födelse!

Jag tror att om man skall vara hederlig som historieskrivare skall man först och främst döma dem som fattade besluten i det förgångna och döma dem efter de historiska omständigheter som rådde då. Först efter det att man gjort detta, kan man se om man kan hysa någon förståelse för delar av deras beslut, eller blott och bart avfärda dem som förbrytare. (Oftast visar det sig vara mer komplicerat än så.)?

Vad Henry Pettersson gör är vad en historiker aldrig får göra – att med facit i hand moralisera över människors handlande i det förflutna. Med moralistens handbok i näven framstår människor så lätt som dårar, uslingar, förbrytare och gangsters. Det är ett effektivt sätt att inte lära sig något av det förflutna.

Vad jag hade att ta ställning till sedan jag kom till Sverige, har varit vänsterpartiets aktuella program och stadgar samt kontrollera om det som sägs och skrivs om vänsterpartiet i media är sant eller falskt. Till en början var jag en smula förvånad över att mycket av det som skrevs och sades i media om partiet, häpnadsväckande ofta var struntprat tillkomet i politiskt syfte. Precis som den text som Henry Petterson lyckades åstadkomma.

Det finns en sak som Henry Petterson vill beskylla mig och mitt parti för som har ständig aktualitet. Han menar att det finns en ideologisk vinglighet i det att vänsterpartiet är både ”revolutionärt” och ”parlamentariskt”. En revolution är sällan en plötslig och mycket snabbt förändring av den historiska utvecklingen. Det finns några sådan händelser i historien, men de är få. Det är vanligare att genomgripande förändringar, revolutioner om man så vill, istället sker genom en lång, segsliten, hård men till det yttre inte alltid särskilt dramatisk kamp. Reformkamp, parlamentarisk kamp står inte motsättning till sådana revolutionära processer. Min uppfattning är att revolutionära processer är att föredra framför revolutioner av de som inträffade i Frankrike 1789, Ryssland 1917 och på andra ställen under 1900-talet. Dessa revolutioner var explosionsartade produkter av århundraden av socialt och politiskt förtryck och av världskrig. Följaktligen är kampen för demokrati och ekonomisk och social jämlikhet också en kamp för fred och freden i sin tur en förutsättning för social och demokratisk utveckling.

Murad Artin, Vänsterpartiet Örebro, Kommunalråd

Privatskolor bidrar till segregation, såväl socialt som kulturellt

Skyldigheten att godkända privatskolor ska finansieras med kommunala medel försvårar en rationell planering av den kommunala skolan och undergräver dess kvalitet. De kommunala skolorna dräneras på skattepengar och värdefulla lärarresurser.
Idén om en sammanhållen, likvärdig skola för alla barn och ungdomar var länge grundbulten i svensk skolpolitik. Det har tidigare ansetts som utomordentligt viktigt att barn och ungdomar med olika erfarenheter, kulturer och sociala tillhörigheter tillbringar tid tillsammans under skoltiden. Så är det tyvärr inte längre.

För vänsterpartiet är det därför naturligt att i första hand lägga ner energi och kraft på att utveckla och förbättra den kommunala skolan. För oss väger strävan mot ökad jämlikhet och minskade sociala klyftor tyngre än rätten att fritt få välja skola. Det finns ett demokratiskt värde i att elever med olika social och kulturell bakgrund och med olika förutsättningar och intressen möts under skoltiden. Därför är vår principiella uppfattning att skolsystemet skall styras demokratiskt av hela samhället. Vi är starkt kritiska till framväxten av fristående skolor, som vi hellre vill kalla ”privata skolor”, i motsats till offentliga. I den här debattartikeln har jag därför valt att använda begreppet privata skolor.

Idag finns det 1131 privatskolor -förskolor i Sverige. Därav är 66 konfessionella (knutna till en trosbekännelse) och 25 språkligt/etniska. I Örebro är antalet friskolor 20 st.

Etableringen av privata skolor i denna omfattning får omfattande konsekvenser för segregationen i samhället, för kommunernas ekonomi och för kvaliteten på undervisningen. Den snabba tillväxten av de privata skolorna utgör ett hot mot idén om en sammanhållen, likvärdig skola av hög kvalitet för alla barn. Vänsterpartiet vill se att åtgärder vidtas för att minska de negativa effekterna av ett ökat antal privata skolor. Kommunerna måste bland annat få ett större inflytande på skolverkets tillståndsgivning. Miljöpartiet, som annars för en bra politik mot segregationen i olika former, har tyvärr blockerat förändringar i den riktningen.

Segregationen i det svenska samhället har på senare tid blivit allt tydligare och är idag ett av våra allvarligaste problem. Klassklyftorna i samhället har ökat. Nytillkomna invandrargrupper har fått allt svårare att komma in på den svenska arbetsmarknaden och i det svenska samhället. Ett ekonomiskt och socialt utanförskap har nu även fått etniska och religiösa förtecken. För de invandrargrupper som behöver hjälp med att ta sig över alla de trösklar som hindrar som försenar en önskad integrationsprocess, är skolan en nyckelfaktor. Utan en skola som kan ge både goda utbildningsresultat och en produktiv, trygg undervisningsmiljö får barnen ett dåligt utgångsläge. Privata skolor, särskilt de som vänder sig till vissa religiösa, etniska och kulturella grupper, bidrar till att förstärka segregationen i samhället.

I läroplanerna både för det obligatoriska skolväsendet och för gymnasieskolan anges att undervisningen i skolan skall vara icke-konfessionell. Detta är en mycket viktig princip, särskilt i ett mångkulturellt samhälle. Att undervisningen inte ska ta ställning för en viss trosuppfattning, utan istället uppmuntra till eget kritiskt sökande efter kunskap och ge stöd i skapandet av en egen världsbild, är grundläggande i en demokrati. Jag ställer mig därför frågande till hur de privata skolor som drivs på konfessionell grund uppfyller detta grundläggande krav.

Vänsterpartiet vill gärna se att skolan är en förändrande kraft i samhället – för demokrati, rättvisa och solidaritet. För att bli det måste skolan vara sammanhållen och likvärdig. Alla ska ha samma möjligheter att inhämta kunskap och utvecklas efter sina individuella förutsättningar och behov oavsett klass, kön eller etnicitet. Det betyder inte att alla ska vara lika. Tvärtom, olikheterna måste få utrymme för att skolan ska bli en plats för mångfald och demokratisk samverkan mellan människor i ett jämlikt samhälle.

 

Tomten Sam eller Kommunisten Mandelas lov

Nerikes Allehandas ledarredaktion publicerade på julafton en parafras på Viktor Rydbergs ”Tomten”. Det är alla vi som känt oss hämmade av vårt poetiska tillkortakommande mycket glada för. Den nivån blir svår att inte överträffa. Alltså fritt fram för alla amatörpoeter att skriva inlägg på vers. Här kommer mitt bidrag.

För världssvältens offer är natten kall
man kan inte räkna dem alla.
Förtryck, förnedring och eländigt förfall
i Bagdad, Kabul och Ramallah.
Vår onkel nu ensam som supermakt
värnar vår frihet, ty det har han sagt.
Dock ilska och vrede han väcker
när sista hoppet han släcker.

Ett krig mot det som är ont han för
ett krig över hela klotet.
Med vapenmakt tror Onkel Sam han gör
slut på det största hotet.
Men vad är hönan och vad är ägget
fundersamt han river i skägget
Nog är han ändå den som sist
inser att själv han är terrorist.

I dag har en miljard individer
ej mer än en dollar om dagen.
Självklart är att det svider
när maten ej mättar magen.
I detta ger Onkel Sam dock fanken
han har nog ej ens tänkt den tanken.
Men om han skulle behöva
kan allmosan samvetet söva.

Sprider sitt gift via Pepsi och Coke
det finns över hela planeten.
Gärna kallar vi den för klok
som bojkottar hela dreten.
Men makten den har onkel Sam befäst
ty Pentagon troget han har vid sin läst.
Det har han nu visat oss alla
i Bagdad, Kabul och Ramallah.

Historien har lärt oss att riken kan falla
och upprorsfanan är alltjämt röd.
Från land till land man hör det skalla
”vi kräver frihet och bröd.”
Mandela har visat en väg vi kan gå
försoning är ej omöjlig att nå.

Men då får inte de rika
vägra att dela lika.

Hans Blomberg, Vänsterpartiet Örebro

Funktionshindrade känner sig besvikna

Jihad Menhem  i en debattartikel, Nerikes Allehanda

JMenhem_5EUROPEISKA UNIONEN har utlyst år 2003 till det europeiska Handikappåret för att öka kunskaperna om funktionshinder och situationen för personer med funktionsnedsättningar.

Sverige liksom andra EU länder framhåller att medvetenheten måste öka om att personer med funktionshinder har rätt att slippa bli utsatta för diskriminering och ska ha samma möjligheter att använda sina rättigheter som andra.

ARBETET I SVERIGE betonar mänskliga rättigheter i vid bemärkelse.

Att behandla alla frågor om funktionshinder som aspekter av mänskliga rättigheter ställer nya krav på hur samhället bemöter människor med funktionshinder. Det förutsätter att varje individ blir respekterad och får ett värdigt bemötande och att samhällets alla funktioner görs tillgängliga för alla.

FÖRE VALET SKREV många politiker inklusive vänsterpartister debattartiklar och lovade människor med funktionshinder ett bättre liv förutsatt att man röstade rätt.

Att de politiska partierna gjorde handikappades livsvillkor till en valfråga kändes positivt för handikapprörelsen och många funktionshindrade var nyfikna på vilka spår det skulle ge för deras integritet och självbestämmande.

I DAG, ETT ÅR efter valet, är många funktionshindrade mer än någonsin djupt besvikna för att de har fått sämre levnadsvillkor. Utgifterna för mediciner, färdtjänst, patientavgifter, hjälpmedel och hjälp i hemmet har gjort att den här gruppen fått betala mest när samhället sanerat sin ekonomi.

Trots att det är Europeiska handikappåret möter funktionshindrade hinder i sin vardag, hinder som gör det svårare att leva ett vanligt liv.

Att självbestämma när man ska stiga upp, att komma till jobbet i rätt tid, att inte vänta två timmar före och efter mötet, att gå ut med vännerna på kvällen kan tyckas som ganska självklara rättigheter. Men det förnekas en stor del funktionshindrade.

MAN FÅR INTE ALLTID den hjälp i hemmet man behöver, det finns inte alltid teckenspråkstolkar till föräldramöte, färdtjänsten har alltid förseningar, rätten till färdtjänst och riksfärdtjänst bedöms utifrån kostnaden och inte behoven och färdtjänstberättigade människor av ekonomiska skäl tvingas till isolering, utslagning, dålig hälsa, sociala problem osv Grunden för ett fullvärdigt liv är rätten att själv bestämma över sitt liv och människor med funktionshindrade vill precis som alla andra ha makt över sina egna liv.

Handikappolitiken måste ha ett medborgarperspektiv i våra politiska debatt och det är vår uppgift att forma en politik som innebär att personer med funktionshinder inte utestängs från delaktighet och inflytande i olika sammanhang på grund av att de har ett funktionshinder eller för att de inte får de insatser de har rätt till.

HINDREN FÖR funktionshindrades delaktighet i samhällslivet måste rivas och dem handikappolitiska programmen i landsting och kommuner måste omsättas i handling och inte bara finnas på papper.

 

Jihad Menhem, Ledamot i Vänsterpartiets partistyrelse o landstingsfullmäktige Örebro län

Ett federalt Europa = fortsatt neokolonialism på Afrika!

Att den Europiska Unionen (EU) är på väga att fullborda sin vision om ett federativt Europa är föga överraskande. För de som vill inse fakta är federaliseringsprocessen vare sig någon hemlighet och inte heller en tillfällighet utan en avsiktlig politik. Några av de viktigaste komponenterna för ett Europas federala stater är redan på plats som t.ex. en gemensam utrikes och säkerhetspolitik, valuta samt en politiskstruktur som en gemensam president står att skåda i framtidskonventet för federationen. Vad innebär denna process egentligen?
En av de gemensamma pelarna berör ju utrikespolitiken; EU har idag fiskeavtal med 25 länder, majoriteten av dessa länder är afrikanska länder. Länderna får ekonomisk kompensation för att de tillåter EU att fiska i deras vatten. Grundidén är att EU betalar för att utnyttja dess fiskeresurser. Det huvudsakliga målet med avtalen är att säkra tillgången till fiskevatten för den europeiska fiskeflottan. Subventioner till den europeiska fiskeflottan har bidragit till ökad kapacitet, lett till ökat fiske och till att allt fler fiskbestånd hotas av eller redan har drabbats av utfiskning. Dessutom har den subventionerade industriell EU-fiskningspolitik lett till att man har slagit ut de lokala fiskarna som livnära sig på fisken dessutom hotas deras viktigaste proteinkälla. I EUs egna fiskevatten är majoriteten av de kommersiellt viktiga fiskbestånden överfiskade, och effekterna av överfisket blir nu alltmer synliga i många av de länder som EU har fiskeavtal med.

I juni 2000 tecknades en ny överenskommelse mellan EU och de så kallade AVS-länderna (Afrika, Västindien och Stilla havs-öarna) i Cotonou, Benin. Cotonou-avtalet är ett handels- och samarbetsavtal som ersätter den tidigare så kallade Lomé-konventionen. Cotonou-avtalets huvudsakliga mål är att bekämpa fattigdom i AVS-länderna och den är baserad på respekt för de mänskliga rättigheterna, demokratiska principer och lagar, samt god förvaltning. Överenskommelsen är tänkt att styra både samarbete, handel och biståndsfrågor mellan EU och AVS-länderna, och finansieras med EUs biståndsmedel. I september 2002 började förhandlingarna kring framtida handelsavtal. En del av överenskommelsen handlar om samstämmighet: att utvecklingsmål och miljömål ska vara en del av allt samarbete mellan AVS-länderna och EU. Artikel 23d tar till och med upp frågan om koherens när det gäller fiskeavtal: ”Alla fiskeavtal som sluts mellan EU och AVS-staterna måste ta hänsyn till överensstämmigheten till utvecklingsstrategierna i AVS-länderna.” Däremot finns det ingen mekanism som reglerar att sådana hänsyn verkligen tas.

EU:s utrikespolitiska relationer med Afrika speglas av där EU i praktiken ger med den ena handen och tar tillbaka med den andra. Samtidigt som EU i större utsträckning inte tar hänsyn till sitt styrdokument om respekten för de mänskliga rättigheterna, demokratiska principer och lagar, samt god förvaltning i sin relation till många regimer som kväver sina befolkningar.

För att inte tala om unionens agerande i den stundande världshandelsorganisationens kommande förhandling där EU kommer att kräva att utvecklingsländerna ska öppna sina tjänstsektorer som vatten etc. för konkurrens. Efter att ha följt EU:s utrikespolitik de senaste åren kan jag enbart dra slutsatsen om att ett federativt Europa kommer att innebär ett fortsatt kolonialherravälde bland annat på den afrikanska kontinenten. Att oskyldigförklara EU från rovdrift av de fattiga länderna är inte bara en naiv oskyldighet utan en ren lögn. EU och euron är en viktig delkomponent av det internationella kapitalet.

 

Saddams vapen kommer från Väst

Saddam Hussein tog makten i Irak i en militärkupp. Irak blev en diktatur där varje försök till opposition och kritik slogs ned. Under 80-talet förde Saddam Hussein krig med grannlandet Iran. Kriget kostade 100 000-tals människor livet. Under samma tid gick irakisk militär till angrepp mot den kurdiska befolkningen i Norra Irak/Irakiska Kurdistan. Han drog sig inte för att använda gas. Efter kriget mot Iran lät Saddam ockupera Kuwait. Därmed inleddes det Gulfkriget.
Saddam har dock haft goda vänner. Västvärlden hade under lång tid sålt vapen till honom. Saddam kunde betala. Och det i begärlig valuta. – i olja. I kriget mot Iran fick Saddam hjälp av USA. Iran var USA:s fiende. När Saddam gasade ihjäl 5 000 kurder i staden Halabja stoppade USA en resolution i FN, som fördömde Saddams dåd.

Saddams angrepp på Kuwait var ett folkrättsbrott. Men nu var kriget med Iran slut. Nu skulle Saddam erövra Kuwaits olja. Detta var till USA:s nackdel och man hade tröttnat på det dåliga anseende som samarbetet med Saddam givit USA.

Eftersom Saddam begått folkrättsbrott kunde USA få FN:s stöd för ett angrepp på Irak.Genom ett angrepp på Bagdad och på den irakiska armén tvingades Saddam lämna Kuwait.. Det irakiska återtåget innebar en veritabel slakt på mellan 100 000 och 200 000 irakiska soldater. Allt på FN:s mandat, men i USA:s regi.

Saddam hade massförstörelsevapen. Det visste man i väst. Man hade själv levererat dem. Nu krävde man att han skulle göra sig av med dem. FN sände vapeninspektörer till Irak. Det visade sig att de amerikanska FN-inspektörerna först rapporterade till USA och sedan till FN, vilket var ett brott mot internationella regler. Vapeninspektörerna drogs tillbaka. Irak ville sedan inte ha dem tillbaka. FN införde därvid sanktioner. som inte drabbade Saddams regim utan det irakiska folket. Idag har sannolikt 2 miljoner människor dött till följd av sanktionerna – en tredjedel av dem barn.

Israel har begått grova folkrättsbrott i 35 år. Israel har massförstörelsevapen. Israel har idag liksom Irak en aggressiv militärmakt. Men ingen har kommit på tanken att sända vapeninspektörer till Israel. Det finns krav på sanktioner mot Israel, men de får inte gehör i EU och FN.

Så kom den 11 september. President Bush ansåg sig veta hur allting låg till. Det handlade inte bara om Usama bin Ladin och Afghanistan. Han hade funnit roten till världens ondska i en brokig samling regimer – ”ondskans axel”.

Det som idag kallas för ”kriget mot terrorismen” handlar dock om något mer påtagligt. I USA har levererats en mycket viktig rapport av vicepresidenten Dick Chaney och den framträdande senatorn James Baker. De är inte vilka som helst. Där sägs att det krävs att USA skaffar sig en strategi för att garantera landets oljeförsörjning och att det sannolikt kommer att krävas ”en utländsk intervention” för att USA:s oljeförsörjning skall tryggas. Tydligare kan man knappast säga att man är beredd att föra krig för att få den olja man vill ha, men som tillhör någon annan.

Oljan är den amerikanska ekonomins smörjmedel. För att oljan skall bli billig bör man ha kontroll över tillgångarna. Det viktiga är inte om leverantören är demokrat eller diktator. Vad det handlar om för fredsvänner i världen är alltså att stoppa amerikanska interventioner, kupper, manipulationer och krig. Utrikesministern har förklarat att kriget är nödvändigt. Hon hoppas att det skall kunna föras under FN-mandat. Men ett krig blir inte rättfärdigt bara därför att FN sanktionerat det. Anna Lindh skyller på att eländet i Irak är Saddams fel. Förvisso bär han sin beskärda del av skulden. Men det räcker inte med att stirra på nuet, utan också minnas vem som gav Saddam vapnen. Då avslöjas sig de verkliga bevekelsegrunderna till kriget. Det handlar inte om demokrati, mänskliga rättigheter, folkrätt och god moral. Det handlar istället om en framtida USA-ockupation av Irak och kontroll av landets olja. Det finns inga snygga och prydliga krig, som Anna Lindh tycks tro. Det spelar ingen roll på vems mandat kriget förs. Sveriges uppgift i FN är att förespråka fred – inte i förväg godta USA:s krigsplaner.

Murad Artin, Vänsterpartiets gruppledare i Örebro kommunfullmäktige

Läs vårt äldreprogram för Örebro kommun

Läs vårt äldreprogram för Örebro kommun

Budget Örebro kommun 2018

Budget Örebro kommun 2018

Samhällsmagasinet Rött

Samhällsmagasinet Rött