Dags för ett rättvist och solidariskt Sverige
När den industriella revolutionen tog fart i Sverige under andra halvan av 1800-talet låg arbetarnas liv i industrimagnaternas händer. Arbetet var tungt och farofyllt, arbetstiden lång och någon fritid existerade inte. På den tiden var medellivslängden cirka 44 år. När arbetarna insåg att industrimagnaterna faktiskt var helt beroende av deras värdefulla arbete började de organisera sig och gå samman – de började ställa krav på bättre arbetsvillkor. Successivt har arbetstiden minskat, säkerheten förbättrats och rätten till semester tillsammans med andra viktiga reformer har drivits igenom. Som en del av de förbättrade villkoren insåg även arbetarna att de behövde ställa krav på politiken. Under åren drevs viktiga frågor igenom, till exempel reformer som säkerställde ordentliga hem till människor och rätten till fritid och rekreation.
Rätten till ett bra och meningsfullt liv, inte bara möjligheten att överleva, tog åratal av kamp från arbetarrörelsen. Idag ser vi ett Sverige där dessa rättigheter alltmer luckras upp. Vi har sett hur arbetarnas villkor har fått underkasta sig bolagens vinster, vi har sett enorma skattesänkningar och bidrag till de rika, och vi har sett hur de med störst behov är de som får betala. Bostäderna i miljonprogrammet som såg till att alla människor skulle ha fungerande hem med rinnande vatten och toaletter står idag och förfaller. Det har införts allt fler osäkra anställningsformer så som visstidsanställning och gig-jobb där arbetare måste jaga allt snabbare för att få tillvaron att gå ihop. Vi får allt fler rapporter om barnfamiljer som tvingas förlita sig på välgörenhetsorganisationers matkassar när de inte har råd att sätta mat på bordet till sina barn.
De senaste decennierna har Sverige legat högt upp på listan gällande snabbast ökande klyftor i världen. Skillnaden mellan rik och fattig blir allt större. När Coronapandemin slog till under förra året blev urholkningen och underfinansieringen av välfärden smärtsamt tydlig. Under lång tid har färre slantar gått till den viktiga vården, skolan och omsorgen. Istället har de omfördelats och hamnat i fickorna på den ekonomiska eliten i Sverige. När välfärden utsattes för den enorma påfrestning som pandemin innebär, så kan vi tydligt se hålen som uppstått av denna orättvisa omfördelning.
Vi vill vara tydliga med att vi är stolta och oerhört tacksamma för den enorma insats som personalen inom sjukvården, skolan och omsorgen har gjort. Den uthållighet, kämpaglöd och förmåga som alla fina yrkesmänniskor i välfärden har uppvisat är en avgörande orsak till att fler människor inte har dött. Men drar vi en parallell mellan arbetares situation när arbetarrörelsen en gång startade så ser vi en tillbakagång. Semestertimmar dras in då det saknas vikarier, fler jobbar övertid och fler människor blir sjuka av sina jobb när kraven, arbetsmiljön och villkoren blir allt mer omänskliga.
Idag firar vi arbetarnas dag, men vi har en lång väg att gå. Låt oss på riktigt se till att alla människor har råd att leva – inte bara överleva. Låt oss ha schyssta arbetsvillkor och möjlighet till ett värdigt, meningsfullt och friskt liv. Vi måste återigen slåss för att omfördela Sveriges gemensamma rikedomar. Det är dags att sluta se på när de extremt rika fortsätter att plundra välfärden på bekostnad av vanliga hårt arbetande människor. Det har aldrig funnits så mycket pengar som idag, samtidigt blir det allt svårare att få stöd och hjälp för de som behöver det allra mest. Sveriges arbetare har fått stå tillbaka tillräckligt nu samtidigt som utdelningarna till aktieägarna fortsätter att öka. Det är dags att de rika börjar bidra till återuppbyggnaden av ett av världens mest jämlika länder. Det är dags att återta välfärden och våra gemensamma skyddsnät, det är dags för ett mera rättvist och solidariskt Sverige. Det börjar med dig och mig, tillsammans kan vi skapa en förändring som gynnar majoriteten – inte bara några få.
Martha Wicklund, kommunalråd Vänsterpartiet Örebro
Linn Josefsson, ordförande Vänsterpartiet Örebro