• Hem
  • Ett federalt Eu...
Debattartiklar

Ett federalt Europa = fortsatt neokolonialism på Afrika!

Att den Europiska Unionen (EU) är på väga att fullborda sin vision om ett federativt Europa är föga överraskande. För de som vill inse fakta är federaliseringsprocessen vare sig någon hemlighet och inte heller en tillfällighet utan en avsiktlig politik. Några av de viktigaste komponenterna för ett Europas federala stater är redan på plats som t.ex. en gemensam utrikes och säkerhetspolitik, valuta samt en politiskstruktur som en gemensam president står att skåda i framtidskonventet för federationen. Vad innebär denna process egentligen?
En av de gemensamma pelarna berör ju utrikespolitiken; EU har idag fiskeavtal med 25 länder, majoriteten av dessa länder är afrikanska länder. Länderna får ekonomisk kompensation för att de tillåter EU att fiska i deras vatten. Grundidén är att EU betalar för att utnyttja dess fiskeresurser. Det huvudsakliga målet med avtalen är att säkra tillgången till fiskevatten för den europeiska fiskeflottan. Subventioner till den europeiska fiskeflottan har bidragit till ökad kapacitet, lett till ökat fiske och till att allt fler fiskbestånd hotas av eller redan har drabbats av utfiskning. Dessutom har den subventionerade industriell EU-fiskningspolitik lett till att man har slagit ut de lokala fiskarna som livnära sig på fisken dessutom hotas deras viktigaste proteinkälla. I EUs egna fiskevatten är majoriteten av de kommersiellt viktiga fiskbestånden överfiskade, och effekterna av överfisket blir nu alltmer synliga i många av de länder som EU har fiskeavtal med.

I juni 2000 tecknades en ny överenskommelse mellan EU och de så kallade AVS-länderna (Afrika, Västindien och Stilla havs-öarna) i Cotonou, Benin. Cotonou-avtalet är ett handels- och samarbetsavtal som ersätter den tidigare så kallade Lomé-konventionen. Cotonou-avtalets huvudsakliga mål är att bekämpa fattigdom i AVS-länderna och den är baserad på respekt för de mänskliga rättigheterna, demokratiska principer och lagar, samt god förvaltning. Överenskommelsen är tänkt att styra både samarbete, handel och biståndsfrågor mellan EU och AVS-länderna, och finansieras med EUs biståndsmedel. I september 2002 började förhandlingarna kring framtida handelsavtal. En del av överenskommelsen handlar om samstämmighet: att utvecklingsmål och miljömål ska vara en del av allt samarbete mellan AVS-länderna och EU. Artikel 23d tar till och med upp frågan om koherens när det gäller fiskeavtal: ”Alla fiskeavtal som sluts mellan EU och AVS-staterna måste ta hänsyn till överensstämmigheten till utvecklingsstrategierna i AVS-länderna.” Däremot finns det ingen mekanism som reglerar att sådana hänsyn verkligen tas.

EU:s utrikespolitiska relationer med Afrika speglas av där EU i praktiken ger med den ena handen och tar tillbaka med den andra. Samtidigt som EU i större utsträckning inte tar hänsyn till sitt styrdokument om respekten för de mänskliga rättigheterna, demokratiska principer och lagar, samt god förvaltning i sin relation till många regimer som kväver sina befolkningar.

För att inte tala om unionens agerande i den stundande världshandelsorganisationens kommande förhandling där EU kommer att kräva att utvecklingsländerna ska öppna sina tjänstsektorer som vatten etc. för konkurrens. Efter att ha följt EU:s utrikespolitik de senaste åren kan jag enbart dra slutsatsen om att ett federativt Europa kommer att innebär ett fortsatt kolonialherravälde bland annat på den afrikanska kontinenten. Att oskyldigförklara EU från rovdrift av de fattiga länderna är inte bara en naiv oskyldighet utan en ren lögn. EU och euron är en viktig delkomponent av det internationella kapitalet.

 

Kopiera länk