Förföljelse, utsatthet, fattigdom. Romer har i hundratals år levt under fruktansvärda villkor. Än idag ser jag med förtvivlan hur romer i Sverige behandlas som mindre värda. Det är dags att vi står upp för det romska folket, istället för att sparka på dem.

I dag, den 8 april, är det romernas internationella dag. En dag som firas till minne av den första romska kongressen som ägde rum i London 1971. En dag där glädje över folkets gemenskap blandas med sorgen över de som fallit offer för övergrepp bara för att de är romer.

I januari besökte jag Vinternatt, ett akutboende för EU-medborgare som lever i fattigdom och hemlöshet i Örebro. De allra flesta romer, från Bulgarien eller Rumänien. I samtalen med människorna där blev det plågsamt tydligt att romernas situation som utsatt grupp inte förändrats nämnvärt över tid. Det faktum att många av romerna i Bulgarien och Rumänien inte ens erkänns som medborgare i sina hemländer borde inte drabba den enskilde. Men utan papper på sitt medborgarskap, som normalt sätt ger en problemfri väg runtom Europa, verkar det som att det enda svenska myndigheter kan göra är att rycka på axlarna och beklaga. Sverige ville så sent som under 1900-talets slut att romerna skulle försvenskas och ge upp sin kulturella bakgrund. Idag finns inte det kravet längre men vi har alla färskt i minnet polisens ”romregister” som uppdagades under 2013.

I dag går romska barn i skolan i Sverige men samhällets syn på romer speglar även av sig på barnen. De romska barnen är kanske den mest utsatta av alla minoritetsgrupper i svenska skolan och trots det anmäls inte diskriminering och förföljelse. Det beror till stor del på att romska barn och deras föräldrar har tappat tilltron till svenska myndigheter. De litar helt enkelt inte på att de ska bli trodda eftersom de ifrågasätts i alla andra delar av samhället. Det leder till ett tyst utanförskap där många romska barn skolkar och således tappar en oerhört viktig plattform att kunna gå vidare i livet från.

En av de romer som kämpat för romernas rättigheter är Örebros egen Katarina Taikon. Hon föddes i Almby 1932, i en tid där romerna var kraftigt utsatta för såväl rasbiologi som rasism och diskriminering. Som romsk fick hon inte gå i skolan utan lärde sig skriva och läsa först i vuxen ålder. Trots det var Katarina en oerhört stark röst för romernas rätt i Sverige. Hennes driv och engagemang lyckades förbättra villkoren för romer ur boende- och utbildningshänseende. Vi i Vänsterpartiet föreslog en staty till minnet av hennes gärningar, tyvärr var det inte fler som såg värdet i ett monument över en lokal rättskämpe.

Oavsett om det blir någon staty eller inte bör vi ägna alla romer, kända som okända, en tanke; och inte bara idag. Vi måste börja se dem som de jämlikar de är. Visa dem som växt upp i ett land som inte vill kännas vid dem att Sverige är bättre än så. Att inte låta historien upprepa sig. Att erkänna att ödets lott falla olika och att en persons ursprung inte avgör dess människovärde.

Martha Wicklund
Oppositionsråd Vänsterpartiet Örebro

Uppdaterades: 08 apr 2019