Låt Katitzi komma hem!
När jag läste Katarina Taikons böcker om Katitzi för mina barn var det svårt att ta in hur illa romer har behandlats under så lång tid. I boken ber Katitzi sin pappa om att få gå i skolan, men när de sitter hos rektorn på den lokala skolan så säger han bara nej, utan vidare förklaring. Katitzi och hennes familj blir bortkörda och tvingas flytta till en ny stad. Hon växer upp med känslan av att aldrig vara välkommen och kan endast förlita sig på andra romer. Romer har alltid varit beredda att flytta, inte för att de gillat livsstilen men för att de hela tiden blev bortkörda. Att bära sitt livs besparingar i guldsmycken runt halsen eller insydda i kläderna var ett sätt att säkerställa att besparingarna fanns nära till hands om de återigen blev bortjagade från sin boplats. I boken drömmer Katitzi om en fast bostad, ett hus som de kan stanna i, men hon inser snart att hennes folk inte har den lyxen.
Romer är idag erkända som ett svenskt minoritetsfolk, men trots att det finns en nationell strategi för romsk inkludering så lever gamla traditioner till viss del kvar. Det är bra att det finns en nationell strategi, men det kräver också att kommuner ser till att den efterlevs i verksamheterna, annars blir det bara fina ord på papper.
Den nationella strategin har tre övergripande mål: Att stänga välfärdsgapet mellan romer och andra grupper, att häva romers maktunderläge och att reparera romers tillit till majoritetssamhället och överbrygga förtroendeklyftan. Att reparera en tillit till ett samhälle som under så lång tid stängt dem ute kräver tid och ansträngning. Det behövs förebilder för barnen, personer som de kan känna igen sig i och som kan hjälpa dem att förstå hur viktig skolan är. Det behövs en länk mellan familjer och de lokala myndigheterna i Örebro.
Vi har gjort vissa framsteg men aldrig nått ända fram. I Örebro startades Brobyggarna, en verksamhet som skulle länka samman romska familjer med olika kommunala verksamheter i Örebro, främst skolan. Under två års tid satsade kommunen på att bland annat utbilda brobyggare och trots att projektet hade en bristfällig samordning under det första året så gav det mig ett visst hopp. När brobyggarna var färdigutbildade och redo att ta tag i saker på riktigt valde styret att lägga ner verksamheten. De utbildade brobyggarna spreds ut i kommunens organisation och deras långa utbildning och kunskap gick förlorad.
I kommunen startades för några år sedan ett dialogforum för svenska minoriteter där den romska gruppen finns representerad. Forumet ger romer en plattform för att höras och det höjer ambitionsnivån i kommunen. Men en plattform att höras betyder inte speciellt mycket om det inte kan leda till konkret förändring.
En klok romsk kvinna berättade en gång för mig att i den romska gruppen så finns alla de skyddsnät som vi har i samhället. De har tvingats ta fram sina egna skyddsnät och förlita sig på varandra när samhället inte kunnat erbjuda skydd. I majoritetssamhället så baseras allt på att så många som möjligt arbetar och betalar skatt, dessa pengar betalar i sin tur för omvårdnad och stöd till de som behöver det. Att skapa den tillit som gör att romer törs lita på att samhällets skyddsnät även är till för dem är nu vår uppgift. Jag tror att en del i det är att skapa utrymme i det offentliga rummet. Att ge Katarina Taikon, en av våra stora författare, en möjlighet att synas genom att avbilda henne i centrala Örebro. Det är dags att ge Katitzi det hem som hon drömde om som barn.
Martha Wicklund, oppositionsråd Vänsterpartiet Örebro