• Hem
  • Vad blir histor...
artikel

Vad blir historiens dom?

Kan vi bli för många som vet vad frihet är?
Den frågan ställdes av författaren Stig Dagerman. Svaret på den frågan är naturligtvis ett Nej.
Många var det som med mig hoppades att den 14 september 2005 skulle bli en historisk dag. Så hade det blivit om regeringspartiet och riksdagens näst största parti också anslutit sig till de mer än 157 000 personer i vårt land, 28 kyrkor och samfund och 60 andra organisationer som tillsammans med fem riksdagspartier vädjade om ett nollställningsbeslut eller, om man vill kalla det så, en flyktingamnesti.

Ingen som haft kontakt med rädda, sjuka, förtvivlade flyktingar kan förbli oberörd, och jag tycker att det känns svårt att förstå den inhumana flyktingpolitik som förs. Ännu svårare blir det när jag ska förklara för en flyktingfamilj varför dom åter igen har fått avslag på sin asylansökan, trots de fasor som familjen upplevt i det land de flytt ifrån. Min tacksamhet är stor till de människor som hjälper till att bygga det nätverk som behövs för att hjälpa en gömd familj. Som tur är finns det humanister! Det är kvinnor och män, unga och gamla som finns i religiösa församlingar, politiska organisationer, fackföreningar och även många enskilda som visar civilkurage och gör motstånd. De ställer upp för flyktingarna och vägrar att finna sig i ett inhumant samhälle. Präster, diakoner och andra som arbetar i kyrkan är bland dem som oftast möter de människor som lever gömda eller i ångest för att skickas tillbaka till sina hemländer de flytt från, och ofta erbjuder kyrkorna en fristad för människor på flykt.

I vårt land finns det i dag mellan 10 000 och 20 000 flyktingar som väntar på asyl eller uppehållstillstånd. Människor som saknar rättigheter som anses självklara i välfärdssverige. T.ex. skola för barnen och sjukvård för den som är sjuk.

Vi är många som har väntat otåligt på att den kanske största reformen någonsin på asylpolitikens område ska genomföras. Nu har vi ett datum för genomförande, den 31: a mars skrotas Utlänningsnämnden. Migrationsministern har inte gjort sig någon stor brådska med att uppfylla det beslut som fattades i riksdagen redan för fem år sedan. Somligt tar sin tid, särskilt när den verkligt heta viljan saknas.

Hela reformen med en ny instans- och processordning är en rättvisereform. Men det viktigaste är naturligtvis inte instans- och processordningen utan människorna i processen. För deras skull, för alla dessa som förlorat tron på rättvisa, medmänsklighet och på en framtid i trygghet för sig själva och sina närmaste, för deras skull som lever i utanförskapets trauma i hela dess vidd: utanför alla de samhällets funktioner och tryggheter som vi andra tar så för givna. För att utsätta sig själv och sina barn för detta trauma måste man känna en alldeles påtaglig fruktan för alternativet, en fruktan som är så välgrundad som någon fruktan bara kan vara.

För den nya instans- och processordningens skull behövs ett beslut om nollställning. Men framför allt är ett sådant beslut till för människornas skull, det är skillnaden mellan ångest, fruktan och utanförskap å ena sidan och delaktighet och människovärde å andra sidan.
Den svenska flyktingpolitiken fungerar inte. Människor på flykt möts med misstro och orimliga beviskrav när de skall redogöra för sin bakgrund och sina asylskäl. Endast i ett fall av nio beviljas ansökan om en fristad i vårt land. Jag tror att det skulle kännas bra även för många socialdemokrater och moderater, om det blev en förändring, så att människor som i dag far så oerhört illa får en chans att börja om i det nya land som de redan befinner sig i.

Svensk flyktingpolitik handlar inte bara om apatiska barn, det är värre än så. Det är en daglig tragedi som tusentals individer och familjer befinner sig i. Det är skrämda barn och föräldrar som drabbas av vanmakt, och fler och fler som inte längre orkar försöker ta sitt liv. Det sker i dag mitt ibland oss, mitt i den ”svenska idyllen”. Det kändes mycket tungt att släcka hoppet i förväntansfulla ögon när jag försökte förklara riksdagens beslut den 14:e september. ”Hur kan dom göra så mot oss?”, var frågan jag mötte i deras förtvivlade blickar.

Vad blir historiens dom över att vi inte tar emot flyktingar som söker en fristad hos oss? Skräckslagna människor som flyr från krig, förföljelse och svält för att rädda sitt och sin familjs liv.

Flyktingamnesti är inte bara en möjlighet, utan en absolut nödvändighet!

Elise Norberg
Landstingspolitiker
Vänsterpartiet

Kopiera länk