Vi har nu levt i en pandemi i över 1,5 år med allt vad det innebär. Det har bland annat inneburit att vissa rutiner och mänskliga kontakter har gått förlorade. Det kan handla om vardagliga ting som vi mår bra av, men det kan också handla om att kollegan, kompisen eller släktingen inte märker att du mår dåligt när mötet uteblir. 

Högstadie- och gymnasieelever har gått miste om gemenskapen med klasskamrater när undervisningen har varit digital. Föräldrar har förlorat kontakt med personal på förskolan och insikt i verksamheten när hämtning och lämning till större del sker ute. Ensamstående och pensionärer har gått miste om viktiga sociala kontakter när de uppmanats att handla mat på nätet. För den som lever tillsammans med en våldsam partner har vardagen blivit både svårare och farligare.

För drygt två år sedan möttes jag av beskedet att en kär kollega som jag jobbat med under flera år hade tagit sitt liv. Min kollegas kamp mot psykisk ohälsa var inget som syntes på utsidan. Jag kände inte till hens tidigare suicidförsök eller att ledningen på min arbetsplats hade arbetat för att hjälpa hen. Vad som till sist gjorde att hen inte fann någon annan utväg denna gång kommer jag aldrig att få veta, men saknaden och chocken efter hens bortgång är något som jag bär med mig. 

Jag vet inte om vi, som samhälle, hade kunnat göra något annorlunda för att rädda min kollega. Men jag vet att varje människa som mår så dåligt att de inte ser någon annan utväg än att ta sitt eget liv är ett misslyckande. Vad vi däremot kan påverka och förbättra är samhällets skyddsmekanismer och de skyddsnät som ska finnas där för att fånga upp människor innan de fallit så djupt ner i mörkret att de inte längre kan ta sig upp. 

Idag är det internationella suicidpreventiva dagen, en dag som handlar om att lyfta hur arbetet med att motverka självmord fungerar eller inte fungerar. Det handlar också om att synliggöra och bryta tabun kring självmord så att fler ska kunna, orka och våga ta emot den hjälp som finns. Isoleringen och alla de påfrestningar som kommit med pandemin har vridit upp trycket på dem som redan mår dåligt. Samtidigt har skyddande faktorer nästan helt försvunnit när vi inte längre har det naturliga mötet på skolan, i fikarummet, mataffären eller fritidsaktiviteten. 

Ungdomar och personer som saknar gymnasieutbildning är två grupper där den psykiska ohälsan ökar mest, vilket gör det ännu viktigare med tidiga, tillgängliga och avgiftsfria insatser. Vi anser att det måste blir lättare för unga att söka och få hjälp i tid.

Elevhälsan måste förstärkas och vara mer tillgänglig, och det krävs mer resurser för att arbeta både förebyggande och långsiktigt. En grupp som är överrepresenterade i självmordsstatistiken är unga transpersoner och där krävs det att elevhälsan har rätt verktyg för att kunna fånga upp dem. Vänsterpartiet är därför drivande i att elevhälsan i kommunen ska ha transkompetens. 2019 lämnade våra representanter i riksdagen in en motion om att varje enskilt självmord ska utredas samt att den nollvision som finns ska utredas och följas upp.    

Alla kan drabbas av sjukdom och alla kan drabbas av psykisk ohälsa. Det gäller både gammal som ung, rik som fattig. Sverige har varit framgångsrikt i arbetet med nollvisionen kring dödsolyckor i trafiken, det är dags att vi tar samma krafttag i nollvisionen kring självmord.  

Martha Wicklund,

Oppositionsråd, Vänsterpartiet Örebro kommun

Uppdaterades: 08 sep 2021