Olof Palme, Sveriges statsminister under 1970- och 80-talet, var en stark röst för global rättvisa och en orubblig förespråkare för befrielserörelser. Hans tydliga fördömanden av apartheidregimen i Sydafrika och Israels ockupation av Palestina gjorde Sverige till en moralisk röst i internationell politik. I dag har dock Sverige, liksom stora delar av västvärlden, övergett dessa principer och rört sig mot nyliberal pragmatism och hyperindividualism. Skillnaden är slående: Palmes politik prioriterade rättvisa framför geopolitiska intressen. I kontrast har dagens svenska utrikespolitik skiftat mot en nyliberal pragmatism, vilket exemplifieras av Sveriges senaste erkännande av Israel som en strategisk allierad och militär handelspartner, trots Israels fortsatta brott mot internationell rätt.

Att Sveriges utrikesminister, Maria Malmer Stenergard, dessutom genomför sitt första statsbesök i Israel den 26 mars 2025, samtidigt som Israel fortsätter att begå krigsbrott och döda civila urskillningslöst, är ett svek mot Sveriges solidariska historia.

Tidigare var internationell solidaritet en självklarhet i svensk politik. I dag domineras debatten av nationella intressen och ekonomisk tillväxt, vilket normaliserar tystnad inför folkrättsbrott. Fry och Tlostanova (2020) menar i Democracy and Crisis att demokratiska institutioner blivit självbevarande och prioriterar stabilitet framför förändring. Detta syns i västvärldens passivitet inför folkmordet i Gaza. Hur påverkar denna tystnad den allmänna opinionen? Urholkar bristen på moraliskt ledarskap vår empatiska förmåga och vilja att agera i det bortom vår absoluta geografiska närhet?

På Palmes tid gav medier stöd åt befrielserörelser och stöttade motståndarrörelser som Nelsons Mandelas ANC moraliskt och ekonomiskt. I dag framställs palestinskt motstånd enkom som terrorism, medan israeliskt statsvåld rättfärdigas som självförsvar. FN, UNHCR, Röda Korset, Amnesty International och Läkare utan gränser är eniga: krigsbrott och folkmord pågår i Gaza. Ändå menar Sverige och stora delar av västvärlden att situationen är ”komplex” och drar in ekonomiskt stöd till UNRWA, vilket beröms av Israels utrikesminister idag.

McKersie (2021) visar i The 1960s Civil Rights Movement and Black Lives Matter hur medierepresentation ofta avgör om en rörelse ses som legitim eller ett hot. Precis som medborgarrättsrörelsen demoniserades i sina tidiga år, kriminaliseras idag palestinsk aktivism. Samtidigt förstärker nyliberal ideologi den politiska apatin genom att premiera individuell framgång framför kollektiv och solidarisk kamp. När utrikesministern i sittande regering dessutom investerar i företag som gynnas av deras egna politiska beslut, kan man ifrågasätta en hel del, i andra länder kallar man detta korruption, vad kallas det i Sverige?

Shafiei (2021) menar i Sky’s the Limit att utopiskt tänkande inte handlar om naiv idealism, utan om att skapa ramar för förändring. Precis som kampen mot apartheid och kolonialism måste Palestinarörelsen fortsätta att utmana västvärldens medverkan i förtryck. Genom att avslöja nyliberal individualismens misslyckanden och betona kollektiv handling kan vi motverka politisk likgiltighet. Att förespråka framtidstro och föreställa sig rättvisa är inte en passiv handling – det är en strategi för överlevnad och förändring. Historien kommer att döma oss, för vårt agerande eller vår tystnad.

Sandra Altebo Nyathi (V)

Uppdaterades: 14 apr 2025