Den 8 mars på internationella kvinnodagen samlas vi under parollen Rätten till ett liv utan rädsla. Det är ett löfte om att ingen ska behöva vara rädd i sitt eget hem. Att trygghet inte ska bero på tur, vilka kontakter du har eller hur mycket pengar du har på kontot. Trygghet ska vara en rättighet, inte ett privat projekt eller något kvinnor själva förväntas ordna.
Men i dag ser verkligheten annorlunda ut. Regeringens ensidiga fokus på straff räcker inte när skyddsnäten brister i praktiken. Mäns våld mot kvinnor är fortfarande ett av våra största samhällsproblem. Ändå driver högerregeringen en politik där man låtsas att trygghet främst kommer att lösas med hårdare straff. Det räcker inte.
För den som lever i en våldsam relation handlar frågan inte främst om straffskalor för en gärningsman. Åtgärder behöver vidtas innan den största skadan har inträffat. Det behöver finnas möjligheter till vägar ut för den utsatta redan innan ett grovt våldsbrott eller ytterligare ett kvinnomord begås av en våldsam man. Det handlar om huruvida det är praktiskt möjligt att lämna ett destruktivt förhållande. Förutom modet att lämna en våldsam partner så måste många andra delar finnas på plats för att göra det möjligt.
Det behöver finnas tillgång till en bostad med en rimlig hyra, att fortsatt säga nej till marknadshyror (eller trygghetshyror som Moderaterna ironiskt nog väljer att kalla det) inom allmännyttan är därför en avgörande del. Det måste finnas en lön eller inkomst som går att leva på och samtidigt försörja de barn som ofta följer med mamman. Vi kommer därför att fortsätta kämpa för höjda löner och bättre arbetsvillkor inom kvinnodominerade välfärdsyrken. Det behöver finnas resurser hos socialtjänst och kvinnojourer för att kunna erbjuda både akut skydd och långsiktigt stöd. Vi behöver ha en fungerande sjukvård som har kompetensen och resurserna att fånga upp, hjälpa och vårda personer som är utsatta. Vi behöver helt enkelt ha tillgång till trygghetssystem som fungerar och finns där när livet rasar samman. Vi måste ha anständiga pensioner och en fungerande sjukförsäkring. Det är just dom trygghetssystemen som högern steg för steg har monterat ner.
När hyresrätterna med rimliga hyror blir färre, när ekonomin pressas, matpriserna skenar och välfärden går på knäna blir det svårare att ta sig loss från våld. Då flyttas ansvaret från samhället till den som utsätts. Då blir trygghet något kvinnor förväntas ordna själva. Det är konsekvensen av regeringens politik. Vi ska själva buda om priset på våra hyresrätter där den med det högsta budet får lägenheten. Vi ska byta jobb om lönen som undersköterska är för låg, jaga extrapriser för att kunna sätta mat på bordet eller klä oss varmare när vi inte har råd att värma upp bostaden. Det är den typen av råd vi får av den SD-ledda högerregeringen medan de konkreta åtgärderna lyser med sin frånvaro.
Den som menar allvar med att bekämpa mäns våld mot kvinnor kan inte samtidigt skära ner på välfärden, låta bostadsbristen växa och lämna kvinnojourer att kämpa med osäker finansiering.
Det som krävs är maktskifte. Vänsterpartiet står för en ny politisk riktning med humanitet, solidaritet och jämställdhet som ledstjärna.
Nadja Awad (V), riksdagsledamot
Johan Stolpen (V), regionråd
Martha Wicklund (V), kommunalråd