I Örebro fylls ett kommentarsfält av hat mot en kvinna som gratulerar sin vän till uppdraget som kommunalråd. Hennes brott? Att bära hijab. Över 600 kommentarer präglade av hat och rasism senare måste vi fråga oss: vem är det egentligen som hotar kvinnors frihet?

Medmänskligheten tycks tyna bort i sociala mediers kommentarsfält i Örebro och i Sverige. När ett inlägg som handlar om att gratulera en vän för ett politiskt uppdrag förvandlas till en arena för rasism, äckel, hot och hat är det inte längre en diskussion om politik. Det handlar om vilka människor som tillåts existera i det offentliga rummet utan att behöva försvara sin blotta existens.

Yttrandefrihet och demokrati går inte att ta för givet i en samtid där människor förtrycks enbart för dom vi är. Hat och fördomar göms i omtanke, okunskap förkläs till samhällsanalys och förtyck presenteras som jämställdhet.

Kvinnors klädsel har kontrollerats och kommenterats sedan tidernas begynnelse. I Sverige bar kvinnor länge sjalar och huvudbonader som en självklar del av vardagen. Ändå betraktas det i dag som främmande eller hotfullt när vissa kvinnor väljer att täcka håret. Det verkar som att kvinnors valfrihet bara accepteras så länge de väljer ”rätt”.

När vita män anser sig ha rätt att bestämma hur kvinnor ska klä sig, vem de umgås med eller hur de ska rösta, kallas det inte hedersförtryck. Snarare betraktas det som en privat angelägenhet. Men när en kvinna bär hijab blir hennes klädsel plötsligt en symbol för kvinnoförtryck och ett hot mot det svenska samhället. Hyckleriet finner inga gränser.

Hedersförtryck finns i Sverige och måste bekämpas. Men att tro att kvinnoförtryck är ett importerat problem är att blunda för våra egna patriarkala strukturer. Förtryck ser olika ut, men kontrollen över kvinnors kroppar och handlingsutrymme är ingen ny företeelse i vårt samhälle.

Har du som hatar hijab pratat med kvinnor som bär den? Har du frågat vad den betyder för dem, i stället för att bestämma det åt dem och säga att det är samma för alla, baserat på fördomar? Vi är alla individer med samma mänskliga rättigheter. För vissa innebär den tvång och förväntningar, det är inte ok. Men för andra är den en självklarhet, en trygghet och en stolthet, egenmakt över sin kropp. Att erkänna mångfaciteten är inte att förneka förtryck, det är att ta kvinnors röster på allvar.

Vecka 43 är det MR-dagarna i Örebro där vi uppmärksammar mänskliga rättigheter. Vi talar om, lär oss och diskuterar allas lika värde och att vi alla delar samma rättigheter, då går det inte samtidigt att acceptera den typ av hatretorik som sker i vår stad just nu.

När hundratals kommentarer riktas mot en kvinna i Örebro som inte gjort annat än att gratulera en vän, måste vi också fråga oss vilket samhälle vi håller på att skapa. Ett samhälle där människor tystnar, drar sig undan och avstår från att delta av rädsla för hat och hot är ett demokratiskt problem. När vi accepterar att vissa människor blir måltavlor för sin klädsel, tro eller bakgrund begränsar vi allas frihet.

De hot Sverige står inför är verkliga. Men de ligger inte i vilka klädval våra medmänniskor gör. De handlar om interna och internationella konflikter, klimatförstörelse, välfärdens marknadisering, ekonomisk urholkning och solidaritetens förfall. Ändå läggs så mycket energi på att kontrollera hur människor ser ut och lever.

Alla kvinnor är berörda när vi inte står upp för varandras rätt att välja och existera. Antingen försvarar vi kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar, eller så accepterar vi att andra gör det åt dem. Rasism ska uppmärksammas och stoppas, innan den förgör oss alla.

Sandra Altebo Nyathi,

Vänsterpartiet Örebro

Den 13 september avgör vi tillsammans vilken riktning Örebro ska ta.

Vi står inför ett vägval. Ska utvecklingen fortsätta där allt fler känner oro för framtiden, misstro mot de som har makten och hur pengarna inte längre räcker till det mest nödvändiga? Där hyrorna och matpriserna stiger, personalen inom äldreomsorgen går på knäna, klimatkrisen eskalerar och barns möjligheter avgörs av föräldrarnas ekonomiska förutsättningar?

Eller ska vi välja ett Örebro där människor får mer frihet, trygghet och större inflytande över sin vardag?

För oss i Vänsterpartiet är valet enkelt.

Vi vill bygga ett samhälle där välfärden finns till för människor – inte för att skapa vinst åt privata välfärdsbolag. Där den som arbetar också har tid och ork att leva. Där äldre får den omsorg de förtjänar. Där människor kan bo och samtidigt ha råd att leva. Där kommunen arbetar för en rättvis klimatomställning. Och där barn och unga får en bra start i livet.

Vi vet att det för många är svårt att få tiden att räcka till. Tempot på jobbet är högt och när arbetsdagen är slut behöver både ork och tid räcka till familj, hemarbete, fritid och återhämtning. Därför vill vi succesivt korta arbetstiden inom välfärden och börja i äldreomsorgen där behovet är som störst. När människor får mer tid för familj, återhämtning och fritid blir kommunen en mer attraktiv arbetsgivare och fler vill jobba inom välfärden. Det är bra för personalen, för örebroarna och för hela kommunen.

Du som är äldre och behöver hjälp hemma ska få en äldreomsorg där personalen har tid för dig. Utöver sänkt arbetstid med bibehållen lön ska du som jobbar i äldreomsorgen få fler kollegor och mer inflytande över hur ni planerar besöken under dagen. Vi vill ta bort minutstyrningen, delade turer och höja grundbemanningen. Det gör vi bland annat genom att inte längre tillåta privata aktörer inom hemtjänsten. Våra skattepengar ska gå till bra hemtjänst och bättre arbetsvillkor, inte vinster.

Ett hem är en rättighet. Ändå ser vi hur Socialdemokraterna tillsammans med Moderaterna och Centerpartiet säljer ut allmännyttan medan allt fler har svårt att betala hyran. Vänsterpartiet vill använda ÖBO för att hålla tillbaka hyreshöjningar, stärka hyresgästernas inflytande och motverka renovräkningar. Överskott från ÖBO ska återinvesteras i bostäder och bidra till trevliga och trygga bostadsområden – inte tas ut som vinst av kommunen.

Regeringen har misslyckats helt med att uppnå klimatmålen, samtidigt som styrande partier i Örebro årligen ger mångmiljonbelopp i stöd till Örebro Airport. Vi vill i stället göra det enkelt och billigt att vara klimatsmart. Vi gör det genom att till exempel sänka priset i kollektivtrafiken, skydda värdefull jordbruksmark och satsa på kommunala klimatsmarta jobb i samverkan med universitet och jordbrukare.

Skillnader i uppväxt ska inte avgöra barn och ungas framtid. Därför vill vi satsa på mindre barngrupper och mer personal i förskolan, stärka elevhälsan, erbjuda gratis skolfrukost och ge alla ungdomar som söker ett sommarjobb. Vi vill också ge föreningslivet långsiktiga förutsättningar att bedriva sin viktiga verksamhet så att fler barn och unga kan göra roliga och utvecklande saker på sin fritid.

Ingen enskild reform löser alla problem. Men tillsammans pekar våra fem löften ut en annan riktning för Örebro. Som örebroare får du som röstar på Vänsterpartiet:

Mer tid att leva.
En trygg äldreomsorg.
Bostäder människor har råd med.
En kommun där det är lätt och billigt att vara klimatsmart.
En bra start i livet för varje barn.

Vår politik handlar om friheten att hinna leva, tryggheten i att välfärden finns där och möjligheten att påverka sin framtid. Den 13 september kan Örebro välja den vägen. Vi hoppas att du gör det tillsammans med oss.

För Vänsterpartiet

Jesper Levin, 1:a namn på kommunlistan

Martha Wicklund, 2:a namn på kommunlistan

Elin Terenius, 3:e namn på kommunlistan

Det finns tydliga systemfel i Örebros socialförvaltning. Hemtjänsten, hemsjukvården, socialpsykiatrin och individ- och familjeomsorgen brottas med utmaningar. När det ser likadant ut oavsett var man tittar handlar det inte om enstaka brister, utan om hur hela systemet fungerar.

Genomlysningen av hemtjänsten och hemsjukvården bekräftar det. Den visar en toppstyrd organisation där beslut tas långt från verksamheten, där ersättningsmodellen driver fel beteenden och där personalens kompetens inte tas tillvara. Det leder till både sämre arbetsmiljö och sämre omsorg.

När vi skrev om hemtjänsten i januari var det precis detta vi lyfte. En verksamhet som pressats så hårt att den till slut anmälde sig själv enligt lex Sarah. Svaret från Socialdemokraterna och de andra styrande beskrev vår kritik som att den främst handlade om ekonomiska prioriteringar. Det missar poängen. Våra förslag handlar om hur arbetet organiseras, hur styrningen fungerar och hur besluten påverkar det dagliga arbetet.

Sedan dess har utvecklingen snarare bekräftat bilden. Sjuksköterskor lämnar hemsjukvården eftersom arbetsbelastningen inte går att hantera. Inom socialpsykiatrin har fyra människor dött på två år efter allvarliga brister. Samtidigt visar granskningar att kommunen betalar ut stora summor felaktigt till externa aktörer.

Det här är olika verksamheter – men utvecklingen går åt samma håll. Personal slutar, chefer byts ut, kontinuiteten försvinner och kraven ökar. På sikt påverkar det både kvaliteten och möjligheten att jobba förebyggande.

Det är bra att kommunen nu ser över ersättningsmodellen och gör fler genomlysningar i andra verksamheter. Men det räcker inte att utreda. Det måste leda till verklig förändring.

En avgörande fråga är hur vi använder kompetensen i verksamheten. I dag är styrningen för toppstyrd, och personalen har för lite makt över sitt arbete. Ska vi få stabilitet behöver vi gå åt andra hållet – bygga på tillit, låta medarbetare planera sitt arbete och påverka sina scheman.

Vi vill avskaffa minutstyrningen, ge personalen makt över sitt arbete och skapa stabilitet för dom som behöver omsorgen. Vi vill förbättra arbetsmiljön och se till att det finns rimliga förutsättningar att göra sitt jobb. Och vi vill sänka arbetstiden så att fler orkar stanna kvar i yrket och fler ska känna att dom kan välja att arbeta inom omsorgen.

Socialdemokraterna pratar om ordning och kontroll. Men det är skillnad på att prata om problem och att lösa dom. När vi föreslår sänkt arbetstid röstar dom nej – för att kort därefter själva lyfta det som en lösning. Efter många år vid makten räcker det inte att vilja väl. Problemen är kända, men förändringarna har inte varit tillräckliga.

Vi behöver ta tillbaka kontrollen över välfärden. Se till att resurser används rätt, att personalen får rimliga villkor och att människor får den omsorg dom har rätt till. Det kräver beslut som förändrar verksamheten i praktiken, inte fler analyser.

Så länge S röstar nej till att sänka arbetstiden, så länge ersättningsmodeller som skapar stress blir kvar och så länge system som öppnar för fusk och vinstintressen lämnas orörda, kommer problemen att fortsätta. Det spelar ingen roll hur många gånger man säger att man vill något annat.

För den som vill se en ny riktning för Örebro och Sverige räcker det inte med att prata om problemen. Då krävs ett politiskt alternativ som gör det som krävs.

Det alternativet är Vänsterpartiet.

Jesper Levin
Toppkandidat i kommunvalet, Vänsterpartiet Örebro

Svar på debattartikel från Anders Karlsson, NA 11/4

Hur ska väljarna kunna lita på Vänsterpartiet? – Nerikes Allehanda

I ett debattinlägg den 11 april ifrågasätter Anders Karlsson om Vänsterpartiet går att lita på. Svaret är enkelt: ja. Vi tar ansvar för vår historia, står upp för demokrati och fokuserar på att förbättra människors vardag här och nu.

Han kritiserar samtidigt att vi ifrågasätter Sverigedemokraterna. Det är ett parti som har rötter i rasistiska och nazistiska rörelser som Bevara Sverige Svenskt. Listan av nutida skandaler kopplade till SD-politiker är lång och innehåller både grova våldsbrott och kopplingar till organiserad brottslighet tillsammans med en uppsjö rasistiska och nazistiska uttalanden och förbindelser.

Vänsterpartiet är ett socialistiskt, feministiskt och antirasistiskt parti på ekologisk grund som samlar människor för att bygga ett bättre samhälle, där alla kan leva i trygghet, frihet och jämlikhet. Vi tror på alla människors lika värde oavsett bakgrund, etnicitet, storlek på plånbok, sexuell läggning eller religiös åskådning. Med jämna mellanrum hör vi högerdebattörer använda ”kommunistkortet” som en sista utväg när de faktiska argumenten saknas. Det blir ganska oseriöst, men visar samtidigt att högern saknar argument när vi föreslår kortare arbetstid, högre barnbidrag, sänkta mat- och elpriser och billigare kollektivtrafik.

Vi i Vänsterpartiet har tagit ansvar för vår politik och för våra ageranden genom tiderna. Vi är öppna med vår historia och tar ansvar för de misstag som begåtts. Vi har kontinuerligt varit tydliga med våra ståndpunkter och agerat i enlighet med demokratiska principer. Vi i Vänsterpartiet tar tydligt avstånd från auktoritära regimer, både historiskt och i nutid. Partiet har kritiserat brott mot mänskliga rättigheter och stött demokratirörelser världen över. Även i vår interndemokrati så är det högt i tak och alla medlemmar får möjlighet att göra sin röst hörd. Det är inte minst tydligt på våra kongresser där vi alltid debatterar olika frågor högt och lågt tills vi landar i beslut som hela partiet kan ställa sig bakom.

Vänsterpartiet har höga ambitioner när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Medan högern pratar om gamla etiketter pratar vi om hur människor faktiskt har det. Om barn som vräks och ungdomar som utvisas. Om föräldrar som hoppar över måltider för att pengarna är slut. Det är där politiken borde börja – i människors verklighet.

Medan högern väljer skattesänkningar för miljardärerna väljer vi att stå på din sida – genom att sänka arbetstiden i äldreomsorgen, höja barnbidraget och slopa karensavdraget. Det är dags för en politik som gör livet lättare för alla som bor i Sverige.

Martha Wicklund

Kommunalråd, Vänsterpartiet Örebro

Äldreomsorgen i Örebro befinner sig i ett akut läge. Korttidsplatserna räcker inte till. Verksamheter uppmanas till dubbelbeläggning och att hjälpa människor hem i stället för att ge dem en korttidsplats.

I ett pressat läge kan sådana åtgärder vara nödvändiga. Men de löser inte grundproblemet. Det är plåster på ett blödande sår när det egentligen behöver sys.

Det innebär att äldre som behöver mer stöd kan få vänta längre på rätt insats. Samtidigt arbetar personalen redan nära gränsen för vad som är rimligt. Varje dag pressar sig undersköterskor, sjuksköterskor och annan personal för att verksamheten ska fungera trots svåra förutsättningar.

För den som arbetar i äldreomsorgen är situationen inte ny. Personal har länge varnat för utvecklingen. Det är samma bild som vi i Vänsterpartiet har lyft under lång tid: för lite resurser och för lite tillit till personalens kunskap.

När verksamheter pressas att lösa allt inom allt snävare ramar går det till slut inte längre. Det är där vi befinner oss nu.

Samtidigt växer problemen. Sjuksköterskor vittnar om att patienter ibland skickas till kommunens hemsjukvård trots att de egentligen borde tas om hand av primärvården. Det betyder att kommunens personal får ett större ansvar – utan förutsättningarna.

Svar på Anders Karlssons insändare ”Att lära sig språket och bidra är inte orimliga krav”, NA 20/3.

Anders lyfter värden som ömsesidighet, respekt för lagar och strävan att bli en del av det gemensamma samhället. Men hur kan dessa värden stå i motsättning till att Sverige tar emot människor som flyr från krig, svält och misär? Är det verkligen en motsättning, eller handlar det om att vi som samhälle måste hitta sätt att förena båda delarna?

När jag strax innan jul var i Brickebacken och talade med ungdomar, hamnade jag i ett samtal med en 13-årig kille. Han frågade vad Vänsterpartiet tyckte att vi skulle göra för att komma till bukt med kriminaliteten. Mitt svar blev en motfråga: Vad tror du skulle lösa problemet? Det första han sa var att utvisa fler. Det var hans lösning på kriminalitet i Sverige. Det här kom från en ung kille som själv har en annan etnisk bakgrund. Mitt hjärta sjönk, för det var ett tydligt tecken på i vilken riktning samtalet i Sverige har gått. Utgångspunkten verkar vara att inga etniska svenskar begår brott eller har behov av samhällets stöd.

Men vad gör det med oss som samhälle när svaret på alla problem är att utvisa människor? När en 13-årig kille, själv med annan etnisk bakgrund, tror att lösningen på kriminalitet är att utvisa fler, visar det hur djupt rotade myterna om ”vi och dom” har blivit. Det är inte en slump att detta är hans svar – det är resultatet av åratal av politisk retorik som pekar ut invandringen som orsaken till samhällets problem, istället för att adressera de verkliga strukturella orsakerna.

Anders skriver: ”Ett land kan inte fungera i längden om stora grupper förväntas försörjas av andra utan att själva bidra efter förmåga.” Myten om att människor kommer till Sverige för att ”lata sig” och ”snylta på svenska skattebetalare” är något som för tio år sedan sågs ner på, men som idag sprids av väletablerade partier som en sanning. Det här är samma myter som historiskt har spridits om vanliga arbetare och andra grupper i samhället. På 1930-talet var det arbetslösa och fattiga som beskrevs som ”samhällets belastning”. På 1980-talet var det flyktingar från Chile och Iran. Idag är det människor från Syrien, Afghanistan och Somalia. Varje gång har samma retorik använts: ”De tar våra resurser”. Men sanningen är att de flesta invandrare bidrar till samhället – genom skatter, arbete och kulturella bidrag.

Det är inte invandringen som har raserat välfärden. Siffrorna som fortsätter vara röda beror på att statskassan årligen dräneras på enorma mängder pengar genom skattesänkningar till de allra rikaste samtidigt som kommuner runtom i landet fortsätter att skära ner på välfärden. Ändå har fingret i stället pekats ut mot de invandrade, hårt arbetande skattebetalarna inom äldreomsorg, förskolor, sjukvård och andra delar av välfärden.

Vi politiker ska ta tag i samhällsutmaningar och hitta bra lösningar. Men när svaret på alla problem blir att misstänkliggöra och anklaga en hel grupp utan någon egentlig anledning, faller vårt samhällsbygge samman. Det är dags att se värdet av alla Sveriges invånare, oavsett hudfärg, bakgrund och tjocklek på plånbok.

Vill vi ha en fortsatt politisk diskussion om ”vi och dom”, eller vill vi ha en politik som finner lösningarna på de faktiska utmaningarna som finns i samhället? I stället för att utvisa människor, behöver vi investera i skolan, bostäder och arbetsmarknadsåtgärder som ger alla samma möjligheter att bli en konstruktiv kraft. Vi behöver en politik som ser människors potential, inte deras ursprung.

Martha Wicklund

Kommunalråd, Vänsterpartiet Örebro