I Sverige idag tvingas barnfamiljer ta lån för att ha råd med mat. Ensamstående föräldrar måste välja mellan att betala hyran eller ge sina barn middag. Samtidigt redovisar matjättarna rekordvinster och firar sina framgångar på vår bekostnad.

Det är en skam. Det är ett svek. Och det är resultatet av en marknad som har havererat.

Tre jättar – ICA, Axfood och Coop – styr nästan hela livsmedelsmarknaden. Konkurrensen är så svag att de kan höja priserna hur mycket som helst utan att vi har någonstans att vända oss. Konkurrensverket har visat att en stor del av prisökningarna på varor som ägg, potatis och smör inte handlar om ökade kostnader, utan om att butikerna själva höjer priserna för att plocka ut ännu högre vinster. I rapporten Stigande matpriser – vart tar pengarna vägen? menar Konkurrensverket att matjättarna ”..kunnat öka vinstmarginalerna genom att tillämpa oligopolistiska prisstrategier mot konsumenterna.”

Det är vi – konsumenterna – som får betala priset. Inte bara i butiken, utan också i välfärden. När maten blir dyrare drabbar det skolor, äldreboenden och sjukhus som måste lägga mer av sina redan pressade budgetar på mat. Det är pengar som hade kunnat gå till fler kollegor, bättre arbetsmiljö och tryggare omsorg. En dubbelbestraffning för alla som arbetar i välfärden.

Regeringen och Sverigedemokraterna gör ingenting. När Ulf Kristersson får frågor om matpriserna svarar han att vi ska ”handla smartare”. Som om vi inte redan vänder på varje krona. Problemet är inte att folk handlar fel, problemet är att vi är fast i ett system där några få företag kan ta ut hur höga priser de vill. Det drabbar alla, men hårdast slår det mot landsbygden, mot låginkomsttagare och mot kommuner som försöker få välfärden att gå ihop.

Så här kan det inte få fortsätta. Vi behöver bryta matjättarnas makt och ta tillbaka kontrollen över matmarknaden. Därför föreslår Vänsterpartiet tre viktiga reformer som skulle skapa mer rättvisa och pressa tillbaka priserna.

För det första måste vi stoppa diskrimineringen som sker när grossisterna behandlar små mataffärer sämre än stora kedjor. Idag har butiker på landsbygden ofta högre priser bara för att de inte är knutna till någon av jättarna. Det gör det nästan omöjligt för nya aktörer att slå sig in och pressa priserna. Vi vill därför införa ett förbud mot att grossister ger olika villkor till olika butiker. Alla affärer, oavsett storlek eller plats, ska ha rätt till samma inköpspriser.

För det andra vill vi stärka Konkurrensverkets möjligheter att agera när marknaden inte fungerar. Myndigheten har i dag inte tillräckliga verktyg för att ingripa mot övervinster och dominans. Vi vill ge dem mer muskler så att de kan slå ner på överpriser och hindra att några få aktörer får makten över hela matkedjan.

För det tredje vill vi inrätta en särskild inspektionsmyndighet, en matprisinspektion, som ska granska priser, vinster och marginaler i hela livsmedelskedjan. Myndigheten ska kunna sätta ljus på prishöjningar som inte går att motivera och hjälpa nya aktörer att etablera sig på marknaden. Den ska också kunna stoppa kommuner som använder planmonopolet för att förhindra att nya affärer öppnar.

Vi vet att det här fungerar. Andra länder har agerat. I Norge lyckades en matkedja få ner inflationen genom prisstopp. Det är tydligt att det går, om viljan finns.

Och lokalt här i Örebro driver vi på för samma sak. Vi har idag inte den politiska majoriteten bakom oss, men vår vilja är kristallklar: varje barn i Örebros grundskolor ska börja dagen med en näringsrik, kostnadsfri frukost. Inte på försök eller som ett projekt, utan som en självklar start på dagen för alla våra barn. Mat är inte en lyx. Mat är en rättighet. En fungerande matmarknad är en trygghet och en förutsättning för en stark välfärd.

Vi vet vad vi väljer. Vi väljer att stå på konsumenternas, barnens och välfärdens sida, inte på matjättarnas.

För Vänsterpartiet
Jesper Levin, ordförande
Martha Wicklund, kommunalråd

Under regeringen Reinfeldt så påbörjade Moderaterna en metodisk nedmontering av den svenska välfärdsmodellen. Under täckmantel av ”valfrihet” och ”effektiviseringar” har en allt större del av våra gemensamma resurser hamnat i händerna på privata aktörer – ofta riskkapitalbolag med vinstmaximering som främsta drivkraft. Resultatet? En söndertrasad välfärd, ökade klyftor och en trygghet som sviker när människor behöver den som mest.

Moderaternas strategi är tydlig: svälta den offentliga sektorn genom skattesänkningar, peka på dess ”ineffektivitet” och sedan föreslå privata alternativ som lösningen. Det är inte ett misslyckande – det är den utstuderade planen. När Moderaterna hela tiden minskar resurserna till sjukvården och köerna växer, när skolor tvingas spara på lärare och elevhälsa, då kan högern peka på den misslyckade offentligt finansierade modellen och föreslå att Sverige, likt USA, ska ha ett system finansierat av privata försäkringar. Men det är inte valfrihet, det är tvång för den som har råd – och utslagning för den som inte har det.

Det är inte bara oansvarigt, det är cyniskt. Välfärd ska inte vara en marknad. Barn ska inte ses som kunder i en friskolekoncern. Äldre ska inte reduceras till kostnadsposter i ett vårdbolags vinstkalkyl. Skattepengar ska gå till vård, skola och omsorg – inte till att göda vårdbolag, skolbolag eller aktieägare i skatteparadis.

Vänsterpartiet står för en annan väg. Vi vill återta kontrollen över välfärden. Vi vill investera i det offentliga, i personalen, i tillgängligheten och i kvaliteten. Vi vill ha en jämlik vård oavsett bostadsort, en skola som skapar jämlika livschanser – inte förstärker klasskillnader – och en äldreomsorg där värdighet går före vårdbolagens vinst.

Vi accepterar inte att människors trygghet säljs ut bit för bit. Sverige har råd med en stark välfärd, men vi har inte råd att vänta. En röst på Vänsterpartiet är en röst på välfärd för alla!

Martha Wicklund

Kommunalråd, Vänsterpartiet Örebro

Att kunna äta sig mätt, att ha ett hem eller att ha råd att hämta ut sina mediciner. Dessa tre grundläggande saker borde vara en självklarhet för alla i Sverige 2025. Men för en snabbt växande del av befolkningen ser verkligheten annorlunda ut.

Sverige har idag en regering som passivt tittar på när köerna till Röda korset och Stadsmissionen fylls av föräldrar som inte längre har råd med mat till sina barn. Som rycker på axlarna när vräkningarna ökar och fler och fler hamnar hos Kronofogden för att de inte längre kan betala sina räkningar. Ovanpå detta väljer regeringen att höja kostnaden för att hämta ut mediciner på apoteket. På detta sparar de 2 miljarder per år samtidigt som de har sänkt skatter för de allra rikaste med 70 miljarder på bara två år.

Högerregeringen och Sverigedemokraterna har medvetet valt att lägga hela bördan på låg- och medelinkomsttagare som blir rånade av banker och matjättar, samtidigt som de unnat sig själva och andra höginkomsttagare extra tillskott i plånboken.

Det borde vara en självklar prioritering för varje regering i Sverige att se till att alla invånare åtminstone har råd att tillgodose de här helt grundläggande behoven. Det är mer tydligt än någonsin att vi måste fördela samhällets resurser för att skapa välfärd för hela befolkningen.

Särskilt viktigt blir det när landet drabbas av kriser, som den vi genomgår precis nu med lågkonjunktur, hög arbetslöshet och priser som rusat i höjden. Att dela rättvist på bördorna och skydda dem som har de minsta marginalerna är vad varje anständigt samhälle gör i svåra tider.

När vi i Vänsterpartiet får välja använder vi statens budget för att minska klyftor och orättvisor istället för att gynna de redan priviligierade. Vi avskaffar det orättvisa karensavdraget, höjer pensionerna och förbättrar sjukförsäkringen. Inom regioner och kommuner stärker vi den krisande vården, motverkar skadliga privatiseringar och säkerställer billigare glasögon till barn. Vi höjer de lägsta lönerna, stoppar utförsäljningar av allmännyttan och påbörjar införandet av sex timmars arbetsdag.

För varje dag som regeringen och SD fortsätter att göra livet svårare för de mest utsatta så växer motståndet sig starkare. Allt fler börjar inse att det inte kommer att gynna den stora massan när ett fåtal miljardärer blir ännu rikare. Allt fler ser genom hyckleriet när Sveriges utrikesminister reser till Israel för att gå på museum och träffa israeliska soldater samtidigt som Israels folkmord pågår mitt framför våra ögon.

Tidöpartiernas ovilja och oförmåga att lösa vår tids utmaningar, orättvisor och problem har skapat både oro och ilska men också kampvilja. Denna kampvilja visar sig i den växande folkrörelse som står upp mot orättvisor i Örebro, Sverige och världen. Tillsammans sätter vi press på matjättarna så att inga barn ska behöva lägga sig hungriga. Vi synliggör, motverkar och står upp mot rasismen som har tagit sig ända in i regeringen. Vi använder våra röster och vårt inflytande för att stoppa det pågående folkmordet i Gaza. Tillsammans har vi makten att förändra.

Idag på internationella arbetarrörelsens högtidsdag samlas vi för att höja våra röster mot orättvisorna. Vi samlas för att visa att en annan väg är möjlig. På denna väg är det inte låg- och medelinkomsttagare som betalar för bankernas kriser, matjättarnas övervinster eller skolbolagens aktieutdelningar.

På vägen vi väljer har alla människor råd med mat, mediciner och hyra. På denna väg finns vanligt folk och det är deras tid nu.

Vi ses på 1 maj!

För Vänsterpartiet,

Nadja Awad, riksdagsledamot

Johan Stolpen, regionråd

Martha Wicklund, kommunalråd

Jesper Levin, ordförande

Olof Palme, Sveriges statsminister under 1970- och 80-talet, var en stark röst för global rättvisa och en orubblig förespråkare för befrielserörelser. Hans tydliga fördömanden av apartheidregimen i Sydafrika och Israels ockupation av Palestina gjorde Sverige till en moralisk röst i internationell politik. I dag har dock Sverige, liksom stora delar av västvärlden, övergett dessa principer och rört sig mot nyliberal pragmatism och hyperindividualism. Skillnaden är slående: Palmes politik prioriterade rättvisa framför geopolitiska intressen. I kontrast har dagens svenska utrikespolitik skiftat mot en nyliberal pragmatism, vilket exemplifieras av Sveriges senaste erkännande av Israel som en strategisk allierad och militär handelspartner, trots Israels fortsatta brott mot internationell rätt.

Att Sveriges utrikesminister, Maria Malmer Stenergard, dessutom genomför sitt första statsbesök i Israel den 26 mars 2025, samtidigt som Israel fortsätter att begå krigsbrott och döda civila urskillningslöst, är ett svek mot Sveriges solidariska historia.

Tidigare var internationell solidaritet en självklarhet i svensk politik. I dag domineras debatten av nationella intressen och ekonomisk tillväxt, vilket normaliserar tystnad inför folkrättsbrott. Fry och Tlostanova (2020) menar i Democracy and Crisis att demokratiska institutioner blivit självbevarande och prioriterar stabilitet framför förändring. Detta syns i västvärldens passivitet inför folkmordet i Gaza. Hur påverkar denna tystnad den allmänna opinionen? Urholkar bristen på moraliskt ledarskap vår empatiska förmåga och vilja att agera i det bortom vår absoluta geografiska närhet?

På Palmes tid gav medier stöd åt befrielserörelser och stöttade motståndarrörelser som Nelsons Mandelas ANC moraliskt och ekonomiskt. I dag framställs palestinskt motstånd enkom som terrorism, medan israeliskt statsvåld rättfärdigas som självförsvar. FN, UNHCR, Röda Korset, Amnesty International och Läkare utan gränser är eniga: krigsbrott och folkmord pågår i Gaza. Ändå menar Sverige och stora delar av västvärlden att situationen är ”komplex” och drar in ekonomiskt stöd till UNRWA, vilket beröms av Israels utrikesminister idag.

McKersie (2021) visar i The 1960s Civil Rights Movement and Black Lives Matter hur medierepresentation ofta avgör om en rörelse ses som legitim eller ett hot. Precis som medborgarrättsrörelsen demoniserades i sina tidiga år, kriminaliseras idag palestinsk aktivism. Samtidigt förstärker nyliberal ideologi den politiska apatin genom att premiera individuell framgång framför kollektiv och solidarisk kamp. När utrikesministern i sittande regering dessutom investerar i företag som gynnas av deras egna politiska beslut, kan man ifrågasätta en hel del, i andra länder kallar man detta korruption, vad kallas det i Sverige?

Shafiei (2021) menar i Sky’s the Limit att utopiskt tänkande inte handlar om naiv idealism, utan om att skapa ramar för förändring. Precis som kampen mot apartheid och kolonialism måste Palestinarörelsen fortsätta att utmana västvärldens medverkan i förtryck. Genom att avslöja nyliberal individualismens misslyckanden och betona kollektiv handling kan vi motverka politisk likgiltighet. Att förespråka framtidstro och föreställa sig rättvisa är inte en passiv handling – det är en strategi för överlevnad och förändring. Historien kommer att döma oss, för vårt agerande eller vår tystnad.

Sandra Altebo Nyathi (V)

John Johansson (S), skriver i sin debattartikel (29/1) om Vänsterpartiets förslag om bojkotter av illegalt krigförande länder såsom Israel och Ryssland. Han hävdar bland annat att detta strider mot gällande lagstiftning. Flera av hans påståenden är dock felaktiga och missvisande men tycks också bortse från det åtagande vi har för våra medmänniskor att stå upp för allas lika värde.

John Johansson hänvisar till en förvaltningsrättsdom om ett liknande Vänsterpartistiskt förslag i Göteborg som han menar klargjorde det rättsliga läget, men vi bör vara försiktiga med att dra alltför stora slutsatser från denna dom.

Förvaltningsrätten är första instans och har inte någon prejudikatbildande funktion för att vägleda rättstillämpningen, vilket innebär att reglerna oavsett domen fortfarande kan betyda något annat och tolkas annorlunda i högre instans som är prejudikatbildande. Därmed går det inte att säga att rättsläget är helt klargjort på ett sätt som skulle förhindra någon kommun att agera och ställa krav på sina inköp för att främja mänskliga rättigheter.

Trots det Johansson skriver är det viktigt att komma ihåg att det är Socialdemokraterna i Göteborg tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet som valde att driva ett liknande förslag som vi nu föreslår i Örebro. Det förvånar oss att Johansson går fram så hårt mot sina egna partikamrater för ett förslag som handlar om att inga inköp ska göras från länder som illegalt ockuperar andra länders mark såsom Ryssland och Israel. Dessvärre visar det tydligt att Vänsterpartiet behövs för att Sverige och svenska kommuner ska stå upp för alla likas värde och särskilt för människor som utsätts för vidriga krigsförbrytelser i både Ukraina och Palestina. Det är vidare oklart vilka sanktioner som Johansson syftar på när han skriver om att kommuner som vidtar åtgärder för att inte handla med illegalt krigförande länder skulle kunna drabbas av. Låt det oss säga att det rent av är fallet att han skulle ha rätt i någon del i detta resonemang om eventuella sanktioner – det vi frågar oss är om det ändå inte krävs att vi agerar när vi ser sådant mänskligt lidande som nu? Socialdemokrater stod stolt upp mot apartheidregimen i Sydafrika men det verkar som att den andan försvunnit nu och det är i stället endast Vänsterpartiet som står upp för internationell solidaritet idag.

Johansson nämner också att åklagare i Göteborg valde att inleda en förundersökning om tjänstefel. Det är viktigt att påpeka att åklagarens krav för att starta en förundersökning är lågt och att det inte går att dra sådana slutsatar på en inledd förundersökning som Johansson gör. Givetvis är det bra att granskning sker av politikers agerande men fokuset bör nu vara på hur vi agerar för att hjälpa människor som drabbas av krigsbrott. En av sakerna som står oss till buds i Örebro är att anta generella regler om att inte göra några inköp från stater som för illegala krig och begår krigsbrott. Det som Vänsterpartiet föreslår är att Sverige ska agera.

Slutligen vill vi understryka att vi kan ha olika åsikter om vilka åtgärder som är rätt för att skapa fred och frihet, men vi kan nog alla vara eniga om att politisk vilja och mod har större chans att göra nytta än att fastna i byråkratiska detaljer.

Artemis Lumarker, jurist och distriktsordförande för Vänsterpartiet Uppsala län

Martha Wicklund, kommunalråd Vänsterpartiet Örebro

Vi vill se en fredlig värld som respekterar alla människors rätt till liv och trygghet. För att uppnå det måste svenska kommuner bojkotta stater som illegalt ockuperar andras mark såsom Israel och Ryssland. Det pågående folkmordet i Gaza måste upphöra och beslutsfattare måste göra allt i sin makt för att stoppa det urskillningslösa dödandet. Vänsterpartiet har på flera håll i landet föreslagit att kommuner ska sluta handla varor och tjänster från stater som utövar våld och ockuperar andra länder. Vänsterpartiet Örebro har därför lämnat in ett förslag om att Örebro kommun ska stå upp för allas lika värde och upphöra med inköp från Israel.

Vänsterpartiets förslag har ännu inte behandlats men John Johansson (S), kommunstyrelsens ordförande i Örebro, påstår att ett sådant beslut inte kan fattas. Han hänvisar till att liknande beslut som tagits gentemot Ryssland varit möjliga på grund av EU-beslut. Men något sådant EU-beslut krävs inte enligt kommunallagen för att Örebro kommun ska visa att ukrainska och palestinska familjer är lika värda.

Det finns därför en möjlighet för Örebro kommun att agera. Det är sant att kommuners beslutsmöjligheter inte är obegränsade men kommunallagen ger ändå oss visst handlingsutrymme. Örebro kommun kan besluta om och styra sina inköp. Det borde vara självklart för Johansson och hans samarbetspartners Moderaterna och Centerpartiet att göra allt de kan för att stoppa det fruktansvärda lidande som pågår dag efter dag. Men uppenbarligen inte.

På Vänsterpartiets initiativ tog Göteborgs kommun nyligen beslut om att bojkotta Israel. Tyvärr hann beslutet aldrig verkställas innan Liberalerna och deras vänner Sverigedemokraterna genom förvaltningsrätten ansträngde sig för att häva det. Trots att förvaltningsrättens dom hävde bojkottsbeslutet vidhåller Johanssons partikollega Johan Attenius (S), kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, att det är en kommunal angelägenhet vilka länder kommuner gör inköp från. Kanske borde Johansson ta ett samtal med sin partikollega om varför två socialdemokratiska kommunstyrelseordföranden kan dra helt olika slutsatser i samma fråga. Det ligger nära till hands att anta att Johanssons inställning hade sett annorlunda ut om de inte styrt tillsammans med Moderaterna i Örebro.
Vi i Vänsterpartiet anser att kommuner måste ha rätten att ställa hårdare etiska krav vid inköp och upphandling. Det är helt enkelt inte rimligt att örebroarnas eller göteborgarnas skattepengar ska gå till stater som ockuperar andra länder. Kommuner måste i högre grad få styra över sina skattefinansierade inköp. Domen i Göteborg ändrar ingenting då den inte är prejudicerande och dess domskäl är så innehållsfattiga att Göteborgs kommuns argument för kommunal kompetens inte bemöts.

När Sveriges högernationalistiska regering gör skrämmande lite för att sätta press på Netanyahu och vägrar att ta avstånd från Israels olagliga ockupation och folkmord av palestinier krävs det att kommuner och regioner agerar på de sätt som går. Örebro kommun ställer som regel krav i de upphandlingar och avtal som kommunen ingår. Det kan handla om miljömässiga, sociala eller etiska krav. Men att ställa upphandlingskrav på att länder inte ska bedriva olagliga ockupationskrig tycks inte finnas med på listan än så länge för S i Örebro och deras samarbetspartners M och C.

Artemis Lumarker
jurist och distriktsordförande för Vänsterpartiet Uppsala län

Martha Wicklund
kommunalråd Vänsterpartiet Örebro

Svar till John Johansson (S) NA 13 (https://www.na.se/2024-11-13/obo-maste-klara-utmaningarna/) och 14 nov (https://www.na.se/2024-11-14/ett-bolag-till-allman-nytta/)

Kommunstyrelsens ordförande John Johansson (S) skriver i Nerikes Allehanda om turerna kring Öbos utförsäljningar. I sina svar till avsändaren Gusten samt till Hyresgästföreningen argumenterar John Johansson för att försäljningar av Öbos bostadsbestånd är ett måste för att kunna genomföra nödvändiga renoveringar. Vänsterpartiet, Hyresgästföreningen och ett snabbt växande antal privatpersoner håller dock inte med Johansson om att försäljning av allmännyttiga lägenheter är den enda vägen för att klara renoveringsbehovet.

De pågående försäljningarna har redan skapat stor ilska och oro bland Öbos hyresgäster. Av de 122 lägenheter som är föremål för försäljning har Öbo hittat köpare till 63 av dem. Försäljningen av de resterande 59 lägenheterna har nu tillfälligt stoppats av Öbo. De boende i de kvarvarande 59 lägenheterna tvingas nu leva i ovisshet om när deras lägenhet ska säljas och om de kommer att ha råd att bo kvar när en ny hyresvärd tar över. Är detta vad Johansson menar när han skriver att ”allmännyttan är ett avgörande verktyg för att ge människor tillgång till ett tryggt boende med vettig standard och rimliga hyror”?

Det blir aningen motsägelsefullt när Johansson å ena sidan hävdar att Öbo är ett av Sveriges starkaste allmännyttiga bolag när han samtidigt skriver att Öbos ekonomi har urholkats och på så vis tvingat fram försäljningar. Nuvarande styre (S, M och C) såväl som tidigare styre (S, KD och C) har gjort ett aktivt val att ta ut vinst ur Öbo under många års tid. Vi menar att detta överskott istället skulle ha gått tillbaka till bolaget för att möjliggöra för kommande renoveringsbehov. Nu tvingas Öbos hyresgäster att betala för välfärden två gånger när deras hyra går till kommunens kassa.

Precis som Hyresgästföreningen har föreslagit så ser vi att det skulle gå att sprida ut de nödvändiga renoveringarna över längre tid och på så vis undvika både utförsäljningar eller hyreshöjningar. Dessa argument har Johansson gång på gång ignorerat. Istället så framställer Johansson det som att försäljningar för att finansiera renoveringar är det enda alternativet.

John Johansson skriver om hur han önskar att han kunde resa tillbaka i tiden för att säkra upp finansieringen av kommande renoveringar. Vi törs nog gissa redan nu att framtidens socialdemokrater kommer att önska att de kunde resa tillbaka i tiden för att stoppa Socialdemokraterna, Moderaterna och Centerpartiet från att sälja ut allmännyttan i Örebro.

För Vänsterpartiet

Martha Wicklund, kommunalråd