Det senaste decenniet så har debatten om kriminalitet nästan uteslutande handlat om hur vi kan sätta fler kriminella i fängelse, höja straffen och ha fler poliser på gatorna. Självklart är det viktigt att kriminella inte får fritt spelrum på våra gator utan att det finns ett tydligt rättssystem som tar hand om farliga element och därmed tryggar övriga invånare.

Men det som glöms bort i politikens vilja att bjuda över varandra i straff och antal poliser på gatan är vad det är som faktiskt fungerar. Hur ser vi till att barn inte hamnar i kriminalitet från första början? Hur ser vi till att dömda brottslingar kommer ut ur fängelset till en ordnad tillvaro så att de inte återfaller i kriminalitet? Om den enda lösningen på problemet med kriminalitet vore att sätta folk i fängelse så skulle länder som USA vara världens tryggaste och så är de inte.

Att på riktigt ta tag i problemen med kriminaliteten handlar om att skapa långsiktiga lösningar där en del i förskolans och skolans uppdrag bör vara att fånga upp barn, som befinner sig i farozonen, tidigt. Det är ett uppdrag som dessa verksamheter har haft. Men i takt med att lärare och personal förväntas göra mer administrativa uppgifter blir det mindre tid över till barn och elever. Det innebär att det behöver finnas en ordentlig elevhälsa som kan sättas in, extralärare som kan stötta barnet, socialtjänst som i samverkan med skolan kan kliva in och stötta upp. Allt detta kostar pengar men är värt varje krona eftersom det tryggar upp barn som annars riskerar att hamna i långvarig kriminalitet, psykisk ohälsa och missbruk.

Dessutom så saknar jag det som Sverige varit allra bäst på genom åren (och som Norge fortfarande gör med fina resultat), att ha en Kriminalvård värd namnet. Det handlar om att aktivt arbeta med de människor som döms till fängelse för att skapa de bästa förutsättningarna för dem att inte återfalla i kriminalitet. För att uppnå det så krävs det att fängelsedömda inte pressas in i överfulla fängelser och att dömda kan läsa upp sina betyg, arbeta med program för att ändra kriminella tankemönster, ta tag i missbruk och mycket mer.  När de väl kommer ut ska kommunens funktioner som socialtjänst, vuxenutbildning och andra viktiga stödinsatser vara tillgängliga. För det är bra för alla i samhället när en dömd person kan ta sig ur kriminaliteten och bli en positiv del av samhället igen.

Det är bra att Anders skriver om samverkan mellan polis och kommun, det är viktigt att det finns en nära samverkan som fungerar sömlöst men samtidigt så behöver vi dra ur sladden för kriminaliteten för annars kommer det inte spela någon roll hur många mullvadar vi slår i huvudet eftersom de bara kommer fortsätta ploppa upp. När ska vi göra det svåra jobbet som tar lång tid att bygga upp men som kommer att stoppa barnen från att rekryteras in i skiten? Så jag utmanar Anders Åhrlin och Moderaterna att lägga mer pengar på förebyggande arbete och rehabilitering. För när vi som samhälle tar tag i problemet på djupet, det är först då som vi kommer att se en riktigt förändring.

Martha Wicklund

Kommunalråd, Vänsterpartiet Örebro kommun

I Sverige idag tvingas barnfamiljer ta lån för att ha råd med mat. Ensamstående föräldrar måste välja mellan att betala hyran eller ge sina barn middag. Samtidigt redovisar matjättarna rekordvinster och firar sina framgångar på vår bekostnad.

Det är en skam. Det är ett svek. Och det är resultatet av en marknad som har havererat.

Tre jättar – ICA, Axfood och Coop – styr nästan hela livsmedelsmarknaden. Konkurrensen är så svag att de kan höja priserna hur mycket som helst utan att vi har någonstans att vända oss. Konkurrensverket har visat att en stor del av prisökningarna på varor som ägg, potatis och smör inte handlar om ökade kostnader, utan om att butikerna själva höjer priserna för att plocka ut ännu högre vinster. I rapporten Stigande matpriser – vart tar pengarna vägen? menar Konkurrensverket att matjättarna ”..kunnat öka vinstmarginalerna genom att tillämpa oligopolistiska prisstrategier mot konsumenterna.”

Det är vi – konsumenterna – som får betala priset. Inte bara i butiken, utan också i välfärden. När maten blir dyrare drabbar det skolor, äldreboenden och sjukhus som måste lägga mer av sina redan pressade budgetar på mat. Det är pengar som hade kunnat gå till fler kollegor, bättre arbetsmiljö och tryggare omsorg. En dubbelbestraffning för alla som arbetar i välfärden.

Regeringen och Sverigedemokraterna gör ingenting. När Ulf Kristersson får frågor om matpriserna svarar han att vi ska ”handla smartare”. Som om vi inte redan vänder på varje krona. Problemet är inte att folk handlar fel, problemet är att vi är fast i ett system där några få företag kan ta ut hur höga priser de vill. Det drabbar alla, men hårdast slår det mot landsbygden, mot låginkomsttagare och mot kommuner som försöker få välfärden att gå ihop.

Så här kan det inte få fortsätta. Vi behöver bryta matjättarnas makt och ta tillbaka kontrollen över matmarknaden. Därför föreslår Vänsterpartiet tre viktiga reformer som skulle skapa mer rättvisa och pressa tillbaka priserna.

För det första måste vi stoppa diskrimineringen som sker när grossisterna behandlar små mataffärer sämre än stora kedjor. Idag har butiker på landsbygden ofta högre priser bara för att de inte är knutna till någon av jättarna. Det gör det nästan omöjligt för nya aktörer att slå sig in och pressa priserna. Vi vill därför införa ett förbud mot att grossister ger olika villkor till olika butiker. Alla affärer, oavsett storlek eller plats, ska ha rätt till samma inköpspriser.

För det andra vill vi stärka Konkurrensverkets möjligheter att agera när marknaden inte fungerar. Myndigheten har i dag inte tillräckliga verktyg för att ingripa mot övervinster och dominans. Vi vill ge dem mer muskler så att de kan slå ner på överpriser och hindra att några få aktörer får makten över hela matkedjan.

För det tredje vill vi inrätta en särskild inspektionsmyndighet, en matprisinspektion, som ska granska priser, vinster och marginaler i hela livsmedelskedjan. Myndigheten ska kunna sätta ljus på prishöjningar som inte går att motivera och hjälpa nya aktörer att etablera sig på marknaden. Den ska också kunna stoppa kommuner som använder planmonopolet för att förhindra att nya affärer öppnar.

Vi vet att det här fungerar. Andra länder har agerat. I Norge lyckades en matkedja få ner inflationen genom prisstopp. Det är tydligt att det går, om viljan finns.

Och lokalt här i Örebro driver vi på för samma sak. Vi har idag inte den politiska majoriteten bakom oss, men vår vilja är kristallklar: varje barn i Örebros grundskolor ska börja dagen med en näringsrik, kostnadsfri frukost. Inte på försök eller som ett projekt, utan som en självklar start på dagen för alla våra barn. Mat är inte en lyx. Mat är en rättighet. En fungerande matmarknad är en trygghet och en förutsättning för en stark välfärd.

Vi vet vad vi väljer. Vi väljer att stå på konsumenternas, barnens och välfärdens sida, inte på matjättarnas.

För Vänsterpartiet
Jesper Levin, ordförande
Martha Wicklund, kommunalråd

Under regeringen Reinfeldt så påbörjade Moderaterna en metodisk nedmontering av den svenska välfärdsmodellen. Under täckmantel av ”valfrihet” och ”effektiviseringar” har en allt större del av våra gemensamma resurser hamnat i händerna på privata aktörer – ofta riskkapitalbolag med vinstmaximering som främsta drivkraft. Resultatet? En söndertrasad välfärd, ökade klyftor och en trygghet som sviker när människor behöver den som mest.

Moderaternas strategi är tydlig: svälta den offentliga sektorn genom skattesänkningar, peka på dess ”ineffektivitet” och sedan föreslå privata alternativ som lösningen. Det är inte ett misslyckande – det är den utstuderade planen. När Moderaterna hela tiden minskar resurserna till sjukvården och köerna växer, när skolor tvingas spara på lärare och elevhälsa, då kan högern peka på den misslyckade offentligt finansierade modellen och föreslå att Sverige, likt USA, ska ha ett system finansierat av privata försäkringar. Men det är inte valfrihet, det är tvång för den som har råd – och utslagning för den som inte har det.

Det är inte bara oansvarigt, det är cyniskt. Välfärd ska inte vara en marknad. Barn ska inte ses som kunder i en friskolekoncern. Äldre ska inte reduceras till kostnadsposter i ett vårdbolags vinstkalkyl. Skattepengar ska gå till vård, skola och omsorg – inte till att göda vårdbolag, skolbolag eller aktieägare i skatteparadis.

Vänsterpartiet står för en annan väg. Vi vill återta kontrollen över välfärden. Vi vill investera i det offentliga, i personalen, i tillgängligheten och i kvaliteten. Vi vill ha en jämlik vård oavsett bostadsort, en skola som skapar jämlika livschanser – inte förstärker klasskillnader – och en äldreomsorg där värdighet går före vårdbolagens vinst.

Vi accepterar inte att människors trygghet säljs ut bit för bit. Sverige har råd med en stark välfärd, men vi har inte råd att vänta. En röst på Vänsterpartiet är en röst på välfärd för alla!

Martha Wicklund

Kommunalråd, Vänsterpartiet Örebro

Att kunna äta sig mätt, att ha ett hem eller att ha råd att hämta ut sina mediciner. Dessa tre grundläggande saker borde vara en självklarhet för alla i Sverige 2025. Men för en snabbt växande del av befolkningen ser verkligheten annorlunda ut.

Sverige har idag en regering som passivt tittar på när köerna till Röda korset och Stadsmissionen fylls av föräldrar som inte längre har råd med mat till sina barn. Som rycker på axlarna när vräkningarna ökar och fler och fler hamnar hos Kronofogden för att de inte längre kan betala sina räkningar. Ovanpå detta väljer regeringen att höja kostnaden för att hämta ut mediciner på apoteket. På detta sparar de 2 miljarder per år samtidigt som de har sänkt skatter för de allra rikaste med 70 miljarder på bara två år.

Högerregeringen och Sverigedemokraterna har medvetet valt att lägga hela bördan på låg- och medelinkomsttagare som blir rånade av banker och matjättar, samtidigt som de unnat sig själva och andra höginkomsttagare extra tillskott i plånboken.

Det borde vara en självklar prioritering för varje regering i Sverige att se till att alla invånare åtminstone har råd att tillgodose de här helt grundläggande behoven. Det är mer tydligt än någonsin att vi måste fördela samhällets resurser för att skapa välfärd för hela befolkningen.

Särskilt viktigt blir det när landet drabbas av kriser, som den vi genomgår precis nu med lågkonjunktur, hög arbetslöshet och priser som rusat i höjden. Att dela rättvist på bördorna och skydda dem som har de minsta marginalerna är vad varje anständigt samhälle gör i svåra tider.

När vi i Vänsterpartiet får välja använder vi statens budget för att minska klyftor och orättvisor istället för att gynna de redan priviligierade. Vi avskaffar det orättvisa karensavdraget, höjer pensionerna och förbättrar sjukförsäkringen. Inom regioner och kommuner stärker vi den krisande vården, motverkar skadliga privatiseringar och säkerställer billigare glasögon till barn. Vi höjer de lägsta lönerna, stoppar utförsäljningar av allmännyttan och påbörjar införandet av sex timmars arbetsdag.

För varje dag som regeringen och SD fortsätter att göra livet svårare för de mest utsatta så växer motståndet sig starkare. Allt fler börjar inse att det inte kommer att gynna den stora massan när ett fåtal miljardärer blir ännu rikare. Allt fler ser genom hyckleriet när Sveriges utrikesminister reser till Israel för att gå på museum och träffa israeliska soldater samtidigt som Israels folkmord pågår mitt framför våra ögon.

Tidöpartiernas ovilja och oförmåga att lösa vår tids utmaningar, orättvisor och problem har skapat både oro och ilska men också kampvilja. Denna kampvilja visar sig i den växande folkrörelse som står upp mot orättvisor i Örebro, Sverige och världen. Tillsammans sätter vi press på matjättarna så att inga barn ska behöva lägga sig hungriga. Vi synliggör, motverkar och står upp mot rasismen som har tagit sig ända in i regeringen. Vi använder våra röster och vårt inflytande för att stoppa det pågående folkmordet i Gaza. Tillsammans har vi makten att förändra.

Idag på internationella arbetarrörelsens högtidsdag samlas vi för att höja våra röster mot orättvisorna. Vi samlas för att visa att en annan väg är möjlig. På denna väg är det inte låg- och medelinkomsttagare som betalar för bankernas kriser, matjättarnas övervinster eller skolbolagens aktieutdelningar.

På vägen vi väljer har alla människor råd med mat, mediciner och hyra. På denna väg finns vanligt folk och det är deras tid nu.

Vi ses på 1 maj!

För Vänsterpartiet,

Nadja Awad, riksdagsledamot

Johan Stolpen, regionråd

Martha Wicklund, kommunalråd

Jesper Levin, ordförande

Olof Palme, Sveriges statsminister under 1970- och 80-talet, var en stark röst för global rättvisa och en orubblig förespråkare för befrielserörelser. Hans tydliga fördömanden av apartheidregimen i Sydafrika och Israels ockupation av Palestina gjorde Sverige till en moralisk röst i internationell politik. I dag har dock Sverige, liksom stora delar av västvärlden, övergett dessa principer och rört sig mot nyliberal pragmatism och hyperindividualism. Skillnaden är slående: Palmes politik prioriterade rättvisa framför geopolitiska intressen. I kontrast har dagens svenska utrikespolitik skiftat mot en nyliberal pragmatism, vilket exemplifieras av Sveriges senaste erkännande av Israel som en strategisk allierad och militär handelspartner, trots Israels fortsatta brott mot internationell rätt.

Att Sveriges utrikesminister, Maria Malmer Stenergard, dessutom genomför sitt första statsbesök i Israel den 26 mars 2025, samtidigt som Israel fortsätter att begå krigsbrott och döda civila urskillningslöst, är ett svek mot Sveriges solidariska historia.

Tidigare var internationell solidaritet en självklarhet i svensk politik. I dag domineras debatten av nationella intressen och ekonomisk tillväxt, vilket normaliserar tystnad inför folkrättsbrott. Fry och Tlostanova (2020) menar i Democracy and Crisis att demokratiska institutioner blivit självbevarande och prioriterar stabilitet framför förändring. Detta syns i västvärldens passivitet inför folkmordet i Gaza. Hur påverkar denna tystnad den allmänna opinionen? Urholkar bristen på moraliskt ledarskap vår empatiska förmåga och vilja att agera i det bortom vår absoluta geografiska närhet?

På Palmes tid gav medier stöd åt befrielserörelser och stöttade motståndarrörelser som Nelsons Mandelas ANC moraliskt och ekonomiskt. I dag framställs palestinskt motstånd enkom som terrorism, medan israeliskt statsvåld rättfärdigas som självförsvar. FN, UNHCR, Röda Korset, Amnesty International och Läkare utan gränser är eniga: krigsbrott och folkmord pågår i Gaza. Ändå menar Sverige och stora delar av västvärlden att situationen är ”komplex” och drar in ekonomiskt stöd till UNRWA, vilket beröms av Israels utrikesminister idag.

McKersie (2021) visar i The 1960s Civil Rights Movement and Black Lives Matter hur medierepresentation ofta avgör om en rörelse ses som legitim eller ett hot. Precis som medborgarrättsrörelsen demoniserades i sina tidiga år, kriminaliseras idag palestinsk aktivism. Samtidigt förstärker nyliberal ideologi den politiska apatin genom att premiera individuell framgång framför kollektiv och solidarisk kamp. När utrikesministern i sittande regering dessutom investerar i företag som gynnas av deras egna politiska beslut, kan man ifrågasätta en hel del, i andra länder kallar man detta korruption, vad kallas det i Sverige?

Shafiei (2021) menar i Sky’s the Limit att utopiskt tänkande inte handlar om naiv idealism, utan om att skapa ramar för förändring. Precis som kampen mot apartheid och kolonialism måste Palestinarörelsen fortsätta att utmana västvärldens medverkan i förtryck. Genom att avslöja nyliberal individualismens misslyckanden och betona kollektiv handling kan vi motverka politisk likgiltighet. Att förespråka framtidstro och föreställa sig rättvisa är inte en passiv handling – det är en strategi för överlevnad och förändring. Historien kommer att döma oss, för vårt agerande eller vår tystnad.

Sandra Altebo Nyathi (V)