Svar på Anders Karlssons insändare ”Att lära sig språket och bidra är inte orimliga krav”, NA 20/3.
Anders lyfter värden som ömsesidighet, respekt för lagar och strävan att bli en del av det gemensamma samhället. Men hur kan dessa värden stå i motsättning till att Sverige tar emot människor som flyr från krig, svält och misär? Är det verkligen en motsättning, eller handlar det om att vi som samhälle måste hitta sätt att förena båda delarna?
När jag strax innan jul var i Brickebacken och talade med ungdomar, hamnade jag i ett samtal med en 13-årig kille. Han frågade vad Vänsterpartiet tyckte att vi skulle göra för att komma till bukt med kriminaliteten. Mitt svar blev en motfråga: Vad tror du skulle lösa problemet? Det första han sa var att utvisa fler. Det var hans lösning på kriminalitet i Sverige. Det här kom från en ung kille som själv har en annan etnisk bakgrund. Mitt hjärta sjönk, för det var ett tydligt tecken på i vilken riktning samtalet i Sverige har gått. Utgångspunkten verkar vara att inga etniska svenskar begår brott eller har behov av samhällets stöd.
Men vad gör det med oss som samhälle när svaret på alla problem är att utvisa människor? När en 13-årig kille, själv med annan etnisk bakgrund, tror att lösningen på kriminalitet är att utvisa fler, visar det hur djupt rotade myterna om ”vi och dom” har blivit. Det är inte en slump att detta är hans svar – det är resultatet av åratal av politisk retorik som pekar ut invandringen som orsaken till samhällets problem, istället för att adressera de verkliga strukturella orsakerna.
Anders skriver: ”Ett land kan inte fungera i längden om stora grupper förväntas försörjas av andra utan att själva bidra efter förmåga.” Myten om att människor kommer till Sverige för att ”lata sig” och ”snylta på svenska skattebetalare” är något som för tio år sedan sågs ner på, men som idag sprids av väletablerade partier som en sanning. Det här är samma myter som historiskt har spridits om vanliga arbetare och andra grupper i samhället. På 1930-talet var det arbetslösa och fattiga som beskrevs som ”samhällets belastning”. På 1980-talet var det flyktingar från Chile och Iran. Idag är det människor från Syrien, Afghanistan och Somalia. Varje gång har samma retorik använts: ”De tar våra resurser”. Men sanningen är att de flesta invandrare bidrar till samhället – genom skatter, arbete och kulturella bidrag.
Det är inte invandringen som har raserat välfärden. Siffrorna som fortsätter vara röda beror på att statskassan årligen dräneras på enorma mängder pengar genom skattesänkningar till de allra rikaste samtidigt som kommuner runtom i landet fortsätter att skära ner på välfärden. Ändå har fingret i stället pekats ut mot de invandrade, hårt arbetande skattebetalarna inom äldreomsorg, förskolor, sjukvård och andra delar av välfärden.
Vi politiker ska ta tag i samhällsutmaningar och hitta bra lösningar. Men när svaret på alla problem blir att misstänkliggöra och anklaga en hel grupp utan någon egentlig anledning, faller vårt samhällsbygge samman. Det är dags att se värdet av alla Sveriges invånare, oavsett hudfärg, bakgrund och tjocklek på plånbok.
Vill vi ha en fortsatt politisk diskussion om ”vi och dom”, eller vill vi ha en politik som finner lösningarna på de faktiska utmaningarna som finns i samhället? I stället för att utvisa människor, behöver vi investera i skolan, bostäder och arbetsmarknadsåtgärder som ger alla samma möjligheter att bli en konstruktiv kraft. Vi behöver en politik som ser människors potential, inte deras ursprung.
Martha Wicklund
Kommunalråd, Vänsterpartiet Örebro